Vi återger här första kapitlet i sin helhet. Hela programmmet går att läsa på ”Sannfinländarnas…”
1. Allmän värnplikt och tillräcklig försvarsmateriel säkerhetspolitikens fundament
Kärnan i Finlands försvar och försvarsvilja har i årtionden varit en allmän värnplikt som via militärtjänstgöring och efterföljande reservisttjänstgöring har förenat unga med olika bakgrund och från olika sociala grupper i ett gemensamt mål: att försvara fosterlandet i alla situationer. Att avtjäna sin värnplikt har varit och är för mången ung man – och numera även för mången kvinna – en hederssak. Under värnpliktstiden lär man sig ta ansvar, fungera i grupp och utföra arbete för det gemensamma bästa. Värnplikten är viktig även i det avseendet, att den förebygger utslagning bland unga män genom att öka självförtroendet hos den som fullgör tjänstgöringen och genom att behandla alla rättvist både vad gäller rättigheter och skyldigheter.
Dessa faktorer har stor betydelse för den moraliska hållningen och bör enligt sannfinländarna inte underskattas. Värnplikten kan inte längre förkortas. Förslag om fyra månaders tjänstgöringstid är inte realistiska, i synnerhet som reservisternas repetitionsövningar är otillräckliga. En enskild kämpe kan säkert utbildas på fyra månader, men det behövs mer tid för att beväringen ska kunna agera som en del i en grupp. Enligt grundlagen är var och en skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret. Den allmänna värnplikten är kostnadseffektiv och samtidigt det enda realistiska sättet att upprätthålla försvaret i ett land som Finland. Den måste vara täckande. Antalet personer som är helt befriade från värnplikt bör minskas. Den som av övertygelse är hindrad att fullgöra vapentjänst eller vapenfri tjänst kan utföra civiltjänst.
Civiltjänsten borde utvecklas så att den i högre grad stöder målen för vår försvars- och säkerhetspolitik. Det finns varken ett försvarsmässigt behov av eller ekonomiska förutsättningar för könsneutral värnplikt i Finland. Sannfinländarna ser dock gärna att kvinnor deltar i uppbåd eller annat arrangemang som främjar spridningen av kunskaper om vårt försvar. För kvinnor som inte är intresserad av frivillig militärtjänst kunde man överväga möjligheten till medborgartjänst med betoning på utbildning i kristid. Sannfinländarna godkänner inte en selektiv värnplikt. Denna försvarsmodell, som bland annat Sverige har infört, leder till en dyr yrkesarmé som undergräver den nationella enheten. Följer vi Sveriges väg är risken stor att försvarsviljan kollapsar. Utan vilja är försvaret inte trovärdigt, inte ens om vi allierar oss militärt eller på allvar börjar öka försvarsanslagen. Ett trovärdigt försvar är dock inte enbart en fråga om vilja. Försvarsmakten behöver också materiella resurser. De ansvarslösa nedskärningar som skett i försvarsreformens namn kan inte fortsätta. Driftkostnaderna har tärt så hårt på de materiella resurserna, att de snart äventyrar en trovärdig försvarsförmåga och försvaret av hela landet. Sannfinländarna anser att nedskärningen av resurserna för försvaret inte längre kan fortsätta utan att fundamentet för försvaret äventyras. Samtidigt är det risk att vår försvarslösning på regional nivå raseras. I stället har vi fått ett frivilligt försvarsarbete, bland annat i form av landskapstrupper bestående av reservister, vilket i sig är en positiv och bra komplettering till vår försvarslösning. Ytterligare satsningar behövs för reservistutbildningen, men frivilligheten kan inte ersätta ett regionalt landsomfattande försvar.