Ryssland stärker sin försvarsförmåga – hur kan detta vara ett problem för någon? Problemet är att Sverige har försvagat sin. Trendbrottet med förra veckans försvarsöverenskommelse är att vi inte fortsätter att försvaga den. Någon kraftfull upprustning är det å andra sidan inte tal om. Hur kan det vara fel av Ryssland att göra det som också Sverige borde?
Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjöområdet. Det leder snarast till ökade spänningar. Men att Sverige samövar med sina grannar är rimligt med tanke på att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan tänkas som en isolerad företeelse utan endast som ett led i större operationer där flera länder blir indragna. Naturligtvis måste också Ryssland öva sig inför eventuella angrepp på landet. Det är faktiskt inte alls konstigt att Ryssland som en juniorspelare i världspolitiken upplever ett militärt hot från starkare makter.
Om det rör sig om ett reellt hot kan alltid diskuteras. Att Ryssland har kärnvapen måste beaktas. Men detta har som bekant även motparten.
Inget land har anledning att bortse från några eventualiteter. Västs segerhybris efter kalla kriget spelade många ett spratt. Det var dåraktigt att tro att Ryssland inte skulle kunna komma igen efter ett snöpligt nederlag. Ryssland har alltid förmått att återhämta sina krafter, och det har sedan fått ta den tid det tar. I dagsläget ingår Ryssland inte i någon militär allians, och det styr inte över andra länders säkerhetspolitik. Ryssland är icke-expansivt. Det är en stor makt, men det uppträder knappast som en stormakt. Det uppträder möjligen som en sårad makt.
Det senare är en uppenbar riskfaktor.
Det är emellertid inte klart vad en liten, militärt ynklig stat som Sverige kunde vinna på att göra Ryssland till sin fiende. Ett svenskt Nato-medlemskap torde helt naturligt uppfattas av Ryssland som en fientlig handling. Det skulle ses som en vinst för dem som i oträngt läge har tagit som en livsuppgift att förnedra och förlöjliga Ryssland. Sverige behöver avspända relationer med alla sina grannar. Detta har inte rysshetsarna förstått. De går in för avskräckning.
Men finns det någonting som tyder på att de ryska makthavarna är inriktade på en offensiv i det nordiska området? Motsidan har metodiskt flyttat fram sina positioner sedan kalla krigets slut; Moskva har (på olaglig väg) återtagit Krim och säkrat sin bas i Sevastopol. Vissa tecken som tolkats som rysk undervattensnärvaro i svenska farvatten har visat sig vara synvillor, hjärnspöken. Det är därtill ett för den svenska försvarsmakten besvärande faktum att den ingen gång har mött gjorda iakttagelser av troliga ubåtar med verkanseld. För detta bär Ryssland knappast något ansvar.
Faktaunderlaget för den hotbild som svenska medier målar upp är med ett ord magert. Det betyder inte att man får bortse från att Ryssland kan agera på ett sätt som skulle göra Sverige mer utsatt än det är idag – men inte bara Ryssland kan göra detta. Det är därför utmärkt att landets försvarsmakt tränar tillsammans med andra länders, i enlighet med det initiativ som togs av de nordiska försvarsministrarna, för att stärka vår beredskap så gott det går – men utan att ge avkall på självbestämmandet, där går en gräns.
I det läge som råder borde också landets militära utlandsengagemang ses över och framgent hållas på minsta möjliga sparlåga. Man kan faktiskt inte fördöma rysk militär närvaro utomlands och samtidigt tillåta sig själv sådana åtaganden. Svenska försvarsanslag ska gå till Sveriges säkerhet.