Anders Björnsson:
Under en följd av år var Jan Wickbom chef för ett av landets viktigaste infanteriregementen, I 19 med P 5 i Boden. Hans rykte som en stram befälhavare var grundmurat också på andra sidan älven, där jag själv genomgick militär grundutbildning vid garnisonens artilleriregemente, A 8/Fo 63, under tolv månader på sjuttiotalet.
Det var en tid då nästan alla gjorde lumpen. Den allmänna värnplikten betraktades som en medborgarens skyldighet, ungefär som att betala skatt. (Det fanns de som smet från bägge.) Förhållandena på förbanden uppfattades inte av alla som rimliga och själv satt jag i regementsnämnden och slängde käft med Erik G. Bengtsson, som sedermera blev arméchef. Samtidigt motionerade jag till värnpliktskonferensen om kvinnlig värnplikt.
I efterhand är det lätt att se att överste Wickbom hörde till den kader av officerare som utgjorde folkförsvarets tuffaste och mest hängivna förvaltare. Deras uppgift, given av statsmakterna, var att bygga upp ett djupförsvar i så stora delar av landet att det skulle avhålla varje fiende från anfall. Motståndet skulle verka krigsavhållande. Försvarsmakten skulle ha en defensiv karaktär. Men när väl inövade strukturer efter hand raserades, och försvaret omorienterades mot offensiva insatser i främmande land, blev dessa militärer bekymrade.
Några av dem tog strid.
Själv hade Wickbom som aktiv officer profilerat sig som en trogen anhängare av militär alliansfrihet. I en liten skrift från mitten av sjuttiotalet – positivt bemött av namnen T. G. Wickbom i det moderata partiets teoretiska organ Svensk Tidskrift – hade han, tillsammans med statsvetarprofessorn Nils Andrén, en svuren nordist, föreslagit tillskapandet av ett neutralitetsförbund mellan Finland, Norge och Sverige. Tanken var att stärka den finska självständigheten gentemot Sovjetunionen och att forma ett Norden som stod fritt från konfrontationen mellan de två militära supermakterna.
Med misstänksamhet har åldermannen Jan Wickbom betraktat den svenska försvarsmaktens omvandling till en liten yrkeshär som bygger upp trösklar för en tänkt angripare men lämnar territoriet oskyddat. Han ser det rentav som en civilisatorisk reträtt. ”Sverige har inte någon fiende, men vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir anfallna”, skriver han normativt-polemiskt i ett aktuellt bidrag till diskussionen inom Kungl. Krigsvetenskapsakademien som vi här länkar till. Svenskar vill inte att landet ska påverkas militärt utifrån och inte heller utsätta andra för militär påverkan, förklarar han där: en stat utan eller med ringa försvarskraft verkar provocerade; på samma sätt är det med en krigsmakt, inställd på anfall, och med insatsstyrkor. Och han griper som synes tillbaka på en tidigare tankegång:
”Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.”
Det är ett frimodigt och djärvt inlägg som Wickbom har levererat. Det har skrivits på den klaraste militärprosa. Det borde engagera många personer långt utanför expertleden. I debatten om den militära alliansfrihetens förutsättningar och framtid har det sin givna plats.
WICKBOM I PRESSEN
Ur toppmotet.se/samhället/2010/06 (”Sverige – ett militärt vacuum”):
”Med artiklar i interna försvarsskrifter, insändare och egna skrifter har han tillsammans med generalmajor Bengt Lönnbom irriterat försvarsledningen med ideliga påpekanden om att försvarsmakten är inne på fel väg. De båda anser bland annat att vårt engagemang på Natos sida i olika konflikthärdar är felaktigt.
– Förr när vi ställde upp i internationella sammanhang var det på FN:s mandat. Det var rätt då och skulle vara rätt i dag.
När det gäller Natos intresse för att ha fler övningar i Norrbotten menar Jan Wickbom att det handlar om ekonomiska överväganden. Det ger inkomster.
– Rent logiskt borde vi inte låta USA övningsbomba i Vidsel men det är pengarna som talar. Det bör ryssarna förstå.”
Ur Norrländska Socialdemokraten 13/10 2010 (”Översten ryter till”):
”Enligt Wickbom slåss inte en värnpliktig soldat för att han vill slåss, utan för att han måste göra sin plikt.
– I dag är grabbarna soldater för att de själva tycker att det är roligt. Får de inte tillräckligt mycket betalt slutar de eller sjukskriver sig. De tror de gör en god gärning, men det går inte driva försvaret under dessa villkor.
– Det är klart att det blir sämre moral. Soldaterna har fått rätt att göra så här för att samhället inte kräver att soldaterna gör sin plikt. Det är inte grabbarnas fel. De gör vad de har blivit uppfostrade till. Glesbefolkade Sverige måste strida som talibaner om det blir krig, säger Jan Wickbom.”