Översten Jan Wickbom, som vi tidigare refererat till på den här sajten, har i en text på Kungliga Krigsakademiens blogg sammanfattat sin syn på Försvarspolitikens Hårda Kärna: Sverige behöver en försvarsmakt, inte en krigsmakt. De finska erfarenheterna klargör att ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris.
Det Eviga Ryssland är från säkerhetssynpunkt det samma antingen det är tsardöme, Sovjetunion eller Putinland, och det landet känner alltid en rädsla för att bli militärt hotat i norra Europa. Sveriges säkerhetspolitiska roll i Europa är att förebygga att Ryssland garderar sig i Sverige. Sverige behöver en nationell, uthållig territoriell försvarsmakt som inte hotar Ryssland, men som genom sin existens tryggar Europas norra flankområde från anfall från Ryssland. I den offensiva strategin strävar USA efter att militärt ansluta så många främmande nationer som möjligt. Nato är ett exempel på en sådan allians. Inom EU föreställer man sig i allmänhet att Nato är till för att stödja medlemsländernas försvar. Under det kalla kriget var det också troligen så. Numera torde det dock vara den amerikanska och ryska tolkningen om en offensiv strategi som gäller, och det vore därför kontraproduktivt att ansluta Sverige till Nato. Vår nuvarande organisation med frivilliga insatsstyrkor, som ställs till Natos förfogande, bör ersätts av en värnpliktig försvarsmakt.
http://kkrva.se/genomforande-av-harordningen-forsvarspolitikens-harda-karna/