Om den internationella politiken ska ha ett mål, måste det vara fred och samverkan. Det möjliggör för mänskligheten att förverkliga andra goda mål: ekonomiska, sociala, politiska, kulturella.
Med den nationella politiken förhåller det sig annorlunda. Dess väsen är strid och maktväxling. Ibland kan det behövas revolutioner – rentav våld – för att uppnå angelägna mål. Många stabila demokratier har haft sina revolutioner, några har haft flera.
Den här skiljelinjen mellan nationellt och internationellt observeras inte alltid. Man tror att inrikespolitiska mönster kan överföras till den världspolitiska arenan. Men världsrevolutionen var ingen bra idé, och den ”demokratiska revolutionen”, där den prövats, har också den åstadkommit svåra skadeverkningar.
Krig kan både bli oundvikliga och vara berättigade, men de kan också förhindras, exempelvis genom förhandlingar som leder till samförstånd. Konsensus i den nationella politiken är knappast någonting eftersträvansvärt, annat än i rena krissituationer. Det behövs alternativ.
Men det finns ett politikområde där samförstånd – om inte samsyn – är önskvärd, och det gäller landets försvar och säkerhet. Det handlar i grunden om det nationella oberoendet. Det handlar om självbestämmandet. Där har man inget behov av splittring. Där måste alla parter jämka för att nå fram till enighet.
Utgångspunkten för denna önskvärda enighet, som med korta avbrott har styrt svensk försvars- och säkerhetspolitik under generationer och genom sekler, är att landet måste uppträda så att risken för att det ska bli indraget i ett eventuellt krig mellan andra makter minimeras. Den som vill dra kriget på Sverige uppträder landsförrädiskt.
Ur detta perspektiv är det problematiskt att vi sedan nu rätt många år tillbaka har att dras med en politisk klyfta i synen på Sveriges nationella säkerhetsintressen. Den klyftan bör överbryggas. Dessbättre har vi i Sverige en tradition av samtalskultur där stort som smått läggs på sammanträdesbordet och där beslut som fattas respekteras av bägge sidor i de nationellt vitala frågorna.
Vi har emellertid på denna sajt gett flerfaldiga exempel på hur denna respekt håller på att upplösas. Det är inte oriktigt att tala om ett trendbrott. Man gör av de utrikespolitiska frågorna ett inrikespolitiskt slagfält. Man försöker dela upp landet i två säkerhetspolitiska läger. Man kommer inte längre överens om försvaret.
Det här är ansvarslöst. Regering och opposition är egentligen ense bara på en enda punkt, nämligen att säkerhetsläget har försämrats. Och just i detta läge gör de åtskilligt för att inte hålla sams. De som vill ändra Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska orientering har här ett huvudansvar. Det har faktiskt gått så långt att ledande talesmän för oppositionen i vårt land har hävdat att Sverige bör anpassa sitt ställningstagande i en omröstning i FN:s generalförsamling så att det inte försvårar ett svenskt inträde i Nato.
Oavsett sakfrågan är det som påyrkas ett lydstatsbeteende. Vårt beslutsfattande måste vara självständigt. Innehållet i besluten kan sammanfalla – eller inte sammanfalla – med stormakters intressen. Vi har föga (vare sig aktuell eller historiskt betingad) anledning för att binda oss vid någon sida, vare sig i ord eller i handling.