Anders Björnsson
Det hör till storheten i Östen Undéns gärning som utrikesminister efter andra världskriget (han var ju utrikesminister under en kortare period också under mellankrigstiden) att han såg så klart på det nationella intresset. Han som i Nationernas Förbund hade verkat för en europeisk säkerhetsordning förmådde under kalla kriget avstyra att Sverige hamnade på ena sidan i stormaktskonfrontationen. Om Sverige valt att gå med i Atlantpakten, så hade Finlands läge blivit utomordentligt prekärt – detta visste man på andra sidan Bottenhavet. Den nordiska balansen blev en fredsfaktor. Man måste komma ihåg, med J. K. Paasikivis ord, att ”Ryssland ligger där det ligger” – och Ryssland låg och ligger faktiskt i Nordeuropa.
Några äventyrligheter kunde Finland efter krigserfarenheterna inte kosta på sig – en utrikespolitisk försiktighetslinje hade Finland också följt som storfurstendöme, från lösgörandet från Sverige till självständigheten, medan tyskorienteringen mellan de bägge världskrigen inte var till alla delar hälsosam. Detta var ju också Mannerheims ståndpunkt, men som patriot kunde han inte gärna svika när landets säkerhet och suveränitet stod på spel. Undén å sin sida hade haft betänkligheter mot inslag i den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik under krigsåren; under kalla kriget gällde det att inte liera sig med någon part.
Detta har uppfattats som dogmatiskt och stelbent. Jag anser inte det. Ingen kunde missförstå var Sverige under Undén stod när det gäller händelser i utlandet som ”Pragkuppen” 1948 och ”Ungernrevolten” 1956; därför behövde man inte orda så mycket om saken, det var både taktiskt och klädsamt. Under Koreakriget talade Undén om en ”levande FN-stadga” och lade sig nära den amerikanska linjen. Att Sverige avstod från att skaffa egna atomvapen var följdriktigt enligt Undénlinjens logik: de skulle inte kunna användas för försvaret av svenskt territorium utan endast kunna sättas in i främmande land. Detta skulle ha urgröpt den militära alliansfriheten och neutralitetsoptionen. Detta hade skapat en obalans på nordflanken som Sverige inte kunnat dra nytta av.
Detta gällde för Undén – och för hans samtida Paasikivi – att inte irritera Ryssland i onödan. Det gällde för Sverige att förbereda sig för ett fientligt anfall men inte inskränka sin handlingsfrihet i ett farligt läge. För detta krävdes två saker: skicklig diplomati och en välrustad armé. Under Undéns långa tid i utrikesdepartementet förelåg dessa förutsättningar. Som kungen alltid framhöll som första formulering i sitt tal vid riksdagens högtidliga öppnande: Sveriges förhållande till främmande makt var gott. Och det var alldeles sant. Inga schismer av betydelse registrerades vid denna tid. Sveriges internationella status och trovärdighet markerades av Dag Hammarskjölds val till Förenta Nationernas generalsekreterare – Hammarskjöld som varit både kabinettsekreterare och ett slags vice utrikesminister åt Undén. Den svenska FN-närvaron i Korea och senare i Kongo illustrerar det goda renomméet. Samtidigt förblev Finland Sveriges viktigaste partner – liksom Sverige hade varit Finlands viktigaste, ja, kanske enda förbindelse med omvärlden under krigsåren.
Det betyder inte att Undén var oomstridd – ingen är profet i sitt fädernesland. Atlantister hävdade att han förrådde den fria världens sak och gick Sovjetunionens ärenden. Men Undén och regeringen var noga med att inte låta det Moskvatrogna kommunistpartiet delta i utrikesnämnden och andra rådplägningar rörande rikets säkerhet. Samtidigt fortgick militära förberedelser för att möjliggöra samverkan med västsidan i händelse av ett anfall österifrån. Det var inte fråga om en allians, det handlade om förutseende. Var denna hållning principlös och moralisk? Nej, den var eftersinnande, rådklok och visst var den också försiktig. Stolta deklarationer var inte Undéns melodi. Som den så kallade Hjalmarssonaffären visar, kunde försiktigheten någon gång bli till en inrikespolitisk belastning. Å andra sidan såg landets ledning till att endast spioner för sovjetisk räkning hamnade i klammer med rättvisan. Gentemot det väpnade motståndet mot sovjetmakten i Baltikum var svensk säkerhetstjänst länge generös och inte utan kontakt med västsidan.
Allt förnuftigt och vällovligt måste inte vara snyggt och trevligt. Som Carl Björeman påpekat stod de militära rustningarna i Sverige inte alltid i samklang med den Undénska neutralitetslinjen. Ytförsvaret prioriterades alltmer på djupförsvarets bekostnad; försvarspolitik tenderade att bli industri- och sysselsättningspolitik (se Björemans bidrag till antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap!). Men huvudstrategin förlorades aldrig ur sikte. Sverige avstod från att delta i öst/väst-konflikten. Landets regering talade inte om hur den ansåg att andra skulle bete sig, eftersom den inte ville uppmuntra andra att lägga sig svenska förhållanden. Detta är klassisk småstatsrealism – att ha så många goda grannar som möjligt. Det kan fordra både dubbelspel och kompromissberedskap, om så skulle påfordras. I grunden är den en egoism.
Det Undénska synsättet gäller sedan länge inte i staten Sverige. Den svenska utrikespolitiken har skaffat sig andra målsättningar, vid sidan av det rena nationsintresset. Redan på Olof Palmes tid skedde en ”ideologisering”: den svenska statsledningen nöjde sig inte med att fördöma amerikanska bombningar över Hanoi, den stämplade också statsledningar i andra länder (”diktaturens kreatur”, ”satans mördare”). Den finska hållningen fortsatte att iaktta återhållsamhet – många skulle säga undfallenhet, särskilt i umgänget med Moskva. Men vilket var alternativet till ”finlandiseringen”? Steg för steg byggdes kontakterna med Väst ut, under Paasikivi, Kekkonen, Koivisto – ekonomiskt, kulturellt, småningom också politiskt. Man måste komma ihåg att vitala delar av Finland var ockuperade av Sovjetunionen under det första efterkrigsdecenniet. Men Finland var fördenskull ingen öststat.
Var Sverige en väststat? Inte heller det. Den naturliga delningen i Europa är mellan norr och söder, mellan Medelhavet å ena sidan och Nordsjön och Östersjön å andra sidan. Med järnridån kom klyvnaden mellan öst och väst, mellan katedralernas länder och basilikornas. Men många ”östländer” hade ont om lökkupoler (Polen, Tjeckoslovakien, Ungern). Atlantpakten och Warszawapakten upprättade en ohistorisk delning av kontinenten. Den politiska och militära alliansfriheten var en vägran att acceptera uppdelningen som naturlig och beständig. Också ett land som inte deltagit i andra världskriget tvangs finna sig i Jalta – Undén som jurist hade typiskt nog reservationer mot att balter och andra i tysk uniform utlämnades till Sovjetunionen, det har den historiska forskningen klargjort i efterhand. Å andra sidan skulle samma land böja sig för amerikanskt handelsembargo mot länder som inte deltog i Marshallhjälpen. Svensk industri ville inte bli exkluderad från leveranser till Europas återuppbyggnad efter kriget.
Kalla det pragmatism eller realpolitik – det är vad småstaten har att ty sig till. Palme-eran tillförde någonting annat, en moralisk måttstock, ett ideellt element där tidigare statsintresset varit helt dominerande. Sverige hade tidigare anlitats som medlare i internationella tvister (greve Folke Bernadotte som FN-emissarie) eller som fredsbevarare (de blå baskrarna). Den aktiva utrikespolitiken under Palme stod inte främmande för stöd – retoriskt, monetärt – som kanaliserades till parter i interna konflikter. Bevekelsegrunderna var ofta humanitära och ideella snarare än geopolitiska; men följdverkningarna för den neutrala statens utrikes relationer uteblev inte. Palmes kritiker hävdade att han försökte göra Sverige till en ”moralisk stormakt”. Med den oberoende expertkommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor trodde Palme själv att han kunde uppluckra mindre staters beroende av större makter, till exempel öststaternas starka bindningar till Moskva. Men med misstänkta ubåtar, och det officiella utpekandet av Sovjetunionen som intränglingen i svenska farvatten, gick allt detta över styr. När Palme var borta, kom snart ett annat slags moral att bli styrande för landets utrikes relationer. Nu blev hanteringen av systemskiftet i vår nära omvärld en prioriterad uppgift för svensk diplomati. Skiljelinjen mellan demokrati och diktatur blev vägledande för Sveriges internationella agerande. Här fanns onekligen en utrikespolitisk komplikation, eftersom flertalet länder i världen med svensk standard inte kan anses vara några demokratier men ändå på något sätt måste ingå i det svenska umgänget.
Under den borgerliga alliansregeringen Reinfeldt blev moralismen statsdoktrin. Svensk säkerhet skulle numera präglas av solidaritet med andra; vårt utanförskap i en väpnad konflikt i vår närmaste omgivning anses inte länge gälla; vår hemhörighet i gemenskapen av demokratier överordnas statssuveränitet och nationellt oberoende. Detta är visserligen retoriska figurer som ännu inte har testats i praktisk handling (man kan möjligen se insatserna i Afghanistankriget och i bombningarna av Libyen som experimentfält). Men till skillnad från andra politikområden är säkerhets- och utrikespolitiken oskiljaktigt kopplad till språkbruk, ordval, terminologi – det är de instrument man handlar med. Visst kan en statsledning ljuga, men det är mycket svårt att bluffa. Orationer är inte blott dekorationer; de nöts in efter hand och kommer att skapa sin egen verklighet.
Det blev mycket tydligt när Löfven-Wallström tog över som tandempar efter Reinfeldt-Bildt. ”Moralismen” fortsatte och vidgades till nya områden. Feminism ska nu läggas till kampen för mänskliga rättigheter som ledstjärnor för Sveriges utrikespolitiska agerande. En missionerande, exporterande komponent har vävts in i en svensk utrikespolitisk doktrin som uppenbarligen syftar till någonting mer än värnet av territoriell integritet och fredligt uppträdande – nämligen en möjlighet att utöva inflytande på de mänskliga samhällenas utveckling runt om i världen, om det sedan gäller Mellanöstern eller före detta öststater. Engagemang istället för återhållsamhet, pådrivare istället för mellanhand, ett sanningssägande patos istället för en smidig bakgrundsroll – det är idag, på ömse sidor om den parlamentariska blockgränsen, ofattbart långt till Undénlinjen! I den försvarspolitiska proposition som regeringen lade fram i slutet av april 2015 (Prop. 2014/15:109) förekommer närmast som ett omkväde formuleringen att svensk säkerhet ”byggs solidariskt tillsammans med andra”. Ändå har Sverige inte prisgivit alliansfriheten, ändå tror svenska folket på utanförskapet i ett eventuellt storkrig – vår neutralitetssträvan – som någonting gott i sig, som våldsdämpande. Den enda moral som egentligen räknas inom politiken består i pliktuppfyllelse, ansvarskänsla, offervilja. Medborgarens skyldighet i det demokratiska samhället är att välja ut de bästa som kan förvalta en sådan moral. De behöver inte alltid vara heroer.
Detta måste man ta speciell hänsyn till i våra relationer till andra stater.
Anders Björnsson