Tesen om ”Rysslands ökande aggressivitet” i Östersjöområdet är aldrig belagd och prövad. Ändå tas den numera för given i nästan all nyhetsrapportering och politisk debatt. Det är ett försanthållande som har karaktären av en trossats, av typen den obefläckade avlelsen. Alla vidare utläggningar hänger på den. Man gör till exempel inte reda för innehållet i begrepp som ”aggression” och ”aggressivitet”. Det kan rimligen inte vara det samma som militär upprustning, ty i så fall skulle man ju behöva beteckna varje steg som tas för att rusta upp den svenska försvarsmakten – om detta sedan kommer att ske är en annan femma – som en aggressiv handling.
Nej, militär styrka kan inte utgöra – eller ens ingå i – en definition av aggressivitet. Kanske är det en förutsättning för aggression? Ja, kanske. Men nog går det att tänka sig att någon beter sig aggressivt också i ett tillstånd av stor svaghet, i ren desperation, som en sista utväg eller som ett sätt att tilltvinga sig ett erkännande. Därmed inte sagt att det är ett givet framgångsrecept. I Syrien och Irak är det knappast styrkan som har triumferat.
Inte heller är det förnuftigt att utgå från att aggressivitet skulle vara ett naturligt stormaktsbeteende. En stormakt kan förvisso gå till attack, men den kan också visa återhållsamhet, känna sig nöjd med status quo, vara utmattad av strider eller mätt på redan gjorda framgångar (erövringar). Stormakter måste inte heller med nödvändighet råka i luven på varandra, och en konflikt behöver inte vara följden av aggressivitet men däremot av låt oss säga prestige eller av missförstånd. Det går mycket väl att ty sig till ett antal konfliktlösningsmekanismer på det internationella fältet, varav somliga redan är på plats, inom ramen för FN-systemet eller i form av bindande konventioner.
Också stormakter tvingas faktiskt att göra vinst- och förlustberäkningar!
Utsätter man tesen om ökad rysk aggressivitet i Östersjöområdet för empirisk granskning finner man snart att de enda belägg som serveras består i hänvisningar till ökad militär kapacitet och prestanda. Med samma tolkningsverktyg borde en nedgång i ryska försvarskostnader – som Jonas Gummesson i Svenska Dagbladet nyligen spekulerade i – tas till intäkt för minskad rysk aggressivitet. Som man lätt ser är sådana kalkyler tämligen verklighetsfrämmande. Ett aggressivt, eller mindre aggressivt, beteende måste bottna i någonting annat än förskjutningar av poster i en statsbudget. Ökad militär slagkraft kan lika gärna ses om ett bidrag till stabilitet, det vill säga som ett sätt att förhindra eller att möta aggression.
Nej, termen aggression måste ha med avsikten och inte med förmågan att göra. Och en definition måste definitivt ligga i linje med FN:s generalförsamlings uttalande i denna fråga (Resolution 3314 XXIX), nämligen att följande handlingar räknas som aggression:
(a) The invasion or attack by the armed forces of a State of the territory of another State, or any military occupation, however temporary, resulting from such invasion or attack, or any annexation by the use of force of the territory of another State or part thereof, (b) Bombardment by the armed forces of a State against the territory of another State or the use of any weapons by a State against the territory of another State; (c) The blockade of the ports or coasts of a State by the armed forces of another State; (d) An attack by the armed forces of a State on the land, sea or air forces, or marine and air fleets of another State; (e) The use of armed forces of one State which are within the territory of another State with the agreement of the receiving State, in contravention of the conditions provided for in the agreement or any extension of their presence in such territory beyond the termination of the agreement; (f) The action of a State in allowing its temtory, which it has placed at the disposal of another State, to be used by that other State for perpetrating an act of aggression against a third State; (g) The sending by or on behalf of a State of armed bands, groups, irregulars or mercenaries, which carry out acts of armed force against another State of such gravity as to amount to the acts listed above, or its substantial involvement therein.
Man måste fråga sig: Utgår det ett ryskt hot mot Sverige som skulle ta sig någon av dessa former? Ingår det i hotbilden att Ryssland oprovocerat skulle anfalla oss? Finns det ett ouppklarat förhållande mellan våra bägge länder? Och vidare: Kränker Ryssland Sveriges territoriella integritet (mer än andra), blandar sig den ryska staten i Sveriges inre angelägenheter? Det är sådana frågor som bör ställas för att ta reda på om vårt land befinner sig i ett tvångsläge till följd av ryskt aggressivt beteende (eller allmän ovänskap därifrån). Dessbättre tycks svaren på dessa frågor inte ge anledning till någon akut oro. Interventioner i Sveriges nära omvärld är heller inte att vänta inom en nära framtid.
Vad som förstås med aggression är nämligen någonting annat än olika grader av spänning. Under kalla kriget var spänningsnivåerna i vår del av världen, i Europa, men även på andra ställen, allmänt sett högre än de är idag. Men det är svårt att påstå att vi för den skull var utsatta för aggression från något håll. Inte heller kan man säga att vårt närmaste grannland Finland under VSB-paktens dagar var offer för aggression, däremot helt klart för påtryckningar. Den finska statsledningen agerade i detta läge realistiskt och klokt för att det skulle råda sämja över östgränsen. Finland var förankrat i Norden och blev inte en rysk, eller sovjetisk, vasall. Med detta vann Finland respekt överallt, inte minst i Moskva.
Det sagda innebär inte att Ryssland på andra håll kan ha uppträtt på ett sätt som är aggressivt och som inte är förenligt med folkrätten. Vi har fler gånger fördömt den ryska annekteringen av Krim och försöken att destabilisera den ukrainska staten samt framhållit att Rysslands ingripande i det pågående blodbadet i Mellanöstern är oacceptabelt. Att andra makter förbehåller sig samma rätt som Ryssland, gör inte saken bättre. Men nu talar vi om Östersjöområdet, om Sveriges säkerhet. Står vi verkligen inför en öppen konfrontation här?
Behovet för Sverige att förstärka sin militära förmåga och kraftigt bygga ut sin totala försvarskapacitet följer inte primärt av faktiska eller föregivna ryska hot mot Sverige. Sveriges tunna yrkesförsvar är en destabiliserande faktor i sig. Det säger till omgivningen att vi inte är beredda att försvara oss själva vid anfall. Vi litar till andra eller till lyckliga omständigheter. På motsvarande sätt skulle en försvarsmakt med massverkan, det vill säga folkmobilisering, fungera krigsavhållande, något som den nuvarande inte kan annat än som en ren tröskel i bästa fall. Den skulle samtidigt öka vår internationella trovärdighet – ingen makt ska kunna misstänka oss för att gå i ledband!
I våra budskap till omvärlden hör däremot tesen om en ökande rysk aggressivitet i vårt närområde inte hemma. Den är helt enkelt inte trovärdig. Den är tvärtom uttryck för en oreflekterad ideologisk rundgång – det vill säga struntprat – och ett instrument för säkerhetspolitiska omkastningar. Man skulle också kunna kalla den för en faktoid, vilken somliga profeter önskade vara sann.