Den 8-9 maj firades segern över nazityskland. Ett krig som resulterade i en enorm förstörelse och 50-60 miljoner människors miste livet. Borde vi inte ha lärt oss att frukta kriget. Uppenbarligen inte ty på nytt hörs krigstrummorna ljuda allt högre i Europa. Både Nato och Ryssland skramlar med vapnen. Den firade författaren och nobelpristagaren Günter Grass säger i en intervju i El País att han fruktar att vi sömngångaraktigt är på väg in i ett storkrig med skärningspunkten i Mellanöstern och Ukraina. I en ledarartikel i Helsingborgs Dagblad den 9 maj ansluter sig Heidi Avellan till denna syn men hon skriver på ett obekymrat sätt ”fira freden, räkna med krig”.
Sedan skriver Avellan inte mer, precis som inte ett krig mellan Ryssland och Nato skulle berör oss. Den hemska tanken infinner sig att Avellan kanske önskar sig kriget. Att hon i likhet med NATO-chefen Philip Breedlove ser krig som är fred. Han tror att man kan uppnå fred genom att genomf ra provokativa militära övningar längs den ryska gränsen. Tyskland har kritiserat NATO:s aggressiva hållning i Ukrainakonflikten. De uppfattar att NATO medvetet vill sabotera deras försök att skapa fred i Ukrainakonflikten.
Ett krig mellan Ryssland och Nato är inget man bara kan vifta bort. Ett sådant krig riskerar att få förödande konsekvenser för Europa och kan riskera att utlösa ett kärnvapenkrig. Oberoende vem vi anser har en skuld till konflikten måste ett krig till varje pris undvikas. Det handlar om vår allas framtid och överlevnad. Krisen mellan Europa och USA och Ryssland måste trappas ner. Det är som förbundskansler Angela Merkel, president Francois Hollande och president Vladimir Putin säger, att det inte finns någon militär utan enbart en politisk lösning på Ukrainakonflikten. Därför måste alla militära åtgärder trappas ner och att vi verkar för avspänning. Detta kan Sverige bidra med genom att arbeta för att Östersjön blir ett fredens hav.
Jan Fredriksson
Kommentar: EN FRÅGA OM VILJA
Risken för storkrig ett stycke in på 2015 bör inte överdrivas. Det finns ingen enskild aktör, inget kollektiv av aktörer som ser detta som lösningen på ett allt överskuggande problem. Problemen är i själva verket flera och de drar åt olika håll. Maktintressena tenderar att inte sammanfalla efter tydliga linjer. Föreställningen om en bipolär internationell maktkonstellation är därmed svår att belägga sanningshalten av. Ändå existerar den faktiskt. Denna diskrepans gör talet om storkrig till ett vågstycke.
Vem vill ha krig? Vissa krig pågår redan. Dem kan man inte alldeles bortse ifrån. Också om det rör sig om inbördeskrig (Ukraina, Syrien), kan de utvecklas till internationella krishärdar som får ett okontrollerbart förlopp. Stormaktspenetration av mindre stater är och förblir ett faktum, historiskt och i realtid – och här talar vi inte i termer av vän eller fiende utan i termer av världspolitisk statsnytta. Handla genom ombud är ett klassiskt spel; det kan reducera kostnaderna, bevara anseendet, optimera optionerna.
Parallellerna till tiden före 1914 är inte glasklara. Då fanns det ett sedan länge etablerat allianssystemet. Trippelalliansen var på plats redan 1882, men när den skulle utlösas drygt trettio år senare var tredje hjulet, Italien, inte med på noterna. Mer ödesdigert var samförståndet 1894 mellan det republikanska Frankrike och det reaktionära Tsarryssland, en början till entente. Detta förutsatte att Bismarcks återförsäkringspolitik, mellan Berlin och Petersburg, hade förts åt sidan – och detta hade ingenting av nödvändighet över sig. Nödvändig var inte heller animositeten mellan Kejsartyskland och Storbritannien: dessa makter hade tidigare inte haft något otalt med varandra, i själva verket satt ju en tysk fursteätt på den engelska tronen.
Winston Churchill, som medlem i Asquiths liberala förkrigsregering, uppfattade inte den tyska flottupprustningen som riktad mot det brittiska herraväldet över havet, noterar Roy Jenkins i sin klarsynta Churchill-biografi. Denne energiske karriärpolitiker var samtidigt imponerad över den tyska kapitalismens organisationsförmåga, dess sociala stabilitet och ekonomiska effektivitet. Den brittiska imperialismen befann sig i zenit. Den hade mycket att förlora. Men vem var fienden? Sommaren 1908 förklarade Churchill i ett tal i Swansee: ”I think it is greatly to be deprecated [man bör starkt avråda från] that persons should try to spread the belief in this country that war between Great Britain and Germany is inevitable […] It is all nonsense. There is no collision of primary interests – big, important interests – between Great Britain and Germany in any quarter of the globe.” Och han fortsatte: ”I say we honour the strong, patient, industrious German people.”
Det är mycket som talar för att första världskriget i grunden var en uppgörelse mellan Ryssland och Tyskland som båda hade växlat spår sedan 1890: den förra makten kunde mobilisera en större armé än alla andra krigförande tillsammans, den senare hade Europas modernaste krigsmakt. Också i andra världskriget stod dessa båda före detta förlorarmakter mot varandra. Lärdomen kunde vara att Ryssland som en gång befriade Europa från Napoleon – och samtidigt kuvade de europeiska frihetsrörelserna, säg sedan att historien inte upprepar sig! – inte bör uteslutas från den europeiska rådplägningen, eller ”konserten” som det en gång hette. Små stater har allt att vinna på att undvika konfrontation. Sverige, den forna Östersjömakten, lärde sig detta endast långsamt och under stora plågor. Kan denna vishet nu slumpas bort?
Så får det inte lov att bli. Den lilla staten har ingenting att vinna på en urladdning. Europas medelstora stater har just funnit sig i sina historiska förluster. De har inte varit roade av opåkallade krigsäventyr; redan sanktionspolitiken mot Ryssland i samband med den ukrainska krisen har vållat dem betydande skador. Den generella trenden i de europeiska nyckelstaterna är inte militär upprustning utan snarare dess motsats. Ryssland upprustar men från en utomordentligt låg nivå. Någon kapprustning som under kalla kriget är vi inte i närheten av. Styrkedemonstrationer hör till den väpnade fredens rekvisita.
Detta sammantaget borde lägga god grund för en fredspolitik såsom den linjeras upp i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Natomedlemskap! (Celanders 2014) av bland andra Hans Blix och Erkki Tuomioja, två före detta utrikesministrar. Tesen borde vara, med Blix’ ord: ”Vill du ha fred, sök fredlig samverkan!” Och småstaterna bör kunna gå i bräschen för detta. De bör inte binda upp sig. De bör inte suggerera fram ett krigsfall som det inte går att, ens teoretiskt, ställa sig vid sidan om. Inget europeiskt krig har omfattat alla stater på den europeiska kontinenten. Framförallt bör officiella företrädare för dessa mindre stater inte förstora utifrån kommande hot eller skrämskott, bland annat av den anledningen att sådana ”hotbilder” tenderar att blekna om de exponeras alltför skarpt och bli mindre iakttagbara om läget, trots diverse motbemödanden, skulle skärpas på riktigt.
Utanförståendet är ingen utopi. Det är en högst rimlig och anständig målsättning. Förberedelser och militär samverkan med andra behövs förvisso om målsättningen skulle fallera – det vill säga om kriget kommer och drabbar även oss. Försvarskraft och försvarsvilja behövs. Det handlar om pragmatism. Men i denna pragmatism bör ingå att återföra Ryssland till den europeiska konserten, inte utesluta den från all dialog, från alla ”repetitioner”. Det handlar också om vilja på den högsta politiska nivån. Det vill synas som om den är närvarande i flera europeiska huvudstäder idag. Det vore konstigt om den inte skulle finnas också i den svenska.
Medlemskapsmotståndare gör klokt i att inte ropa på vargen.
Anders Björnsson