Även om det låter banalt att säga det, är det sant att läget i världen och i Europa präglas av osäkerhet.
Bakomliggande faktorer
Innan jag går in på de konkreta problemen i Europa och hur situationen kan komma att utvecklas, vill jag framhålla några fundamentala trender som ligger bakom många av de akuta problem vi ser:
Den första är globaliseringens effekter på befolkningen. Utan tvivel har globaliseringen i alla sina former inneburit betydande framsteg för många nationer och människor. Samtidigt är det ett faktum att den på grund av den teknologiska och finansiella utvecklingen, och även vad gäller Umwertung aller Werte, har gått mycket fort fram och lett till ökade ojämlikheter. Gini-koefficienterna har ökat i de flesta samhällen, även i Sverige, under de senaste 5–10 åren. Många människor känner inte igen sig i det nya samhället. Det leder i många fall till nostalgi, populism, protektionism och nationalism. Brexit, Trump och invandrarfientliga partier i många länder är exempel på detta. Vi går nu igenom en anpassningsprocess i förhållande till globaliseringen, och den kommer att fortsätta i många år.
Den andra faktorn är den internationella migrationen. Den hänger naturligtvis samman med globaliseringen. Faktum är idag att bortåt en miljard människor i de fattigare områdena i världen, främst i Afrika, Mellersta Östern och delar av Asien och Latinamerika, vet att de lever under miserabla förhållanden och vill söka sig till länder som ger dem bättre levnadsvillkor. Denna förflyttning från Syd till Nord är bara i sin början. Västvärlden kan inte skydda sig vare sig genom att bygga murar eller genom ta emot alla migranter. Den enda mycket långsiktiga lösningen är att Nord och Syd hjälps åt att skapa anständiga levnadsvillkor i migranternas hemländer. För detta krävs institutionsuppbyggnad såväl politiskt som ekonomiskt. Innan detta kan vända utvecklingen, får vi leva med migrationstrycket och de osäkerheter och problem det skapar.
Till den tredje långsiktiga osäkerhetsfaktorn skulle jag vilja utnämna de internationella finansiella strukturerna. Vi lever i en värld där enorma strömmar av syntetiska penningmedel, mångtusenfalt större än världens BNP, dygnet runt rusar runt jorden i jakten på någon promilles högre avkastning. Bankernas och de finansiella institutionernas eget kapital är mindre än 10 procent av deras utlåning. Systemet har inneboende svagheter och är mycket känsligt för störningar. Sub prime-krisen i USA 2008 är ett exempel. Jag tror att vi kommer att få se många fler och större sådana finansiella kriser.
En fjärde osäkerhetsfaktor är naturligtvis klimatet och den pågående uppvärmningen. Kritiskt är väl i synnerhet issmältningen vid Nordpolen och dess effekter, eventuellt även på Golfströmmen. Kan vi vända denna utveckling? Jag är pessimist. Man kan endast hoppas att effekterna inte blir så stora som befarat.
De konkreta problemen
Sedan några år tillbaka – en del säger Putins tal i München 2007, andra nämner Georgien-kriget 2008 eller konflikten om Ukraina sedan 2013 – präglas läget i Europa återigen av stark spänning mellan Ryssland och USA/Nato. Det har lett till höjd spänningsnivå även i Östersjöområdet.
De allra flesta torde vara överens om att det är ett starkt allmänintresse att denna spänningsnivå minskar. Vissa tror att det bäst kan ske genom containment och hårda åtgärder mot Ryssland. Jag betvivlar detta. Jag tror att det måste till en mer förstående dialog mellan USA och Ryssland, vilken leder till att bägge sidor trappar ned sina militära åtgärder i Europa. USA:s nyvalde president Donald Trump har sagt att han vill ha en sådan säkerhetspolitisk förhandling med Ryssland. President Putin skulle uppenbarligen välkomna detta. Ryssland behöver för sin egen utveckling normala politiska och ekonomiska relationer med Väst. Är Trump trovärdig med sina uttalanden? Svårt att säga. På det personliga planet framstår han som en osäkerhetsfaktor. Det finns också många motstridiga strömningar i Washington. Jag tror vi får vänta cirka sex månader, innan vi närmare vet vilken Trump-administrationens politik gentemot Ryssland blir och hur Ryssland kommer att respondera. Till dess består den starka militärpolitiska spänningen i Europa med stora militärövningar planerade hösten 2017.
Valet av president Trump var bland annat ett uttryck för att USA har hamnat i en situation av imperial overstretch under de senaste femton åren. Det amerikanska folket reagerade på detta och valde en presidentkandidat som sade sig sätta Amerika först och vilja minska utlandsengagemangen, inklusive dem gentemot Nato. Detta har lett till att en del personer i Europa har börjat tala om behovet av ett starkare europeiskt försvar baserat på EU. Jag tvivlar på att så mycket kommer ut av detta. Militärpolitiskt förblir Nato en stark institution och EU alltför splittrat försvarsmässigt.
Situationen i Ukraina är en spänningsfaktor i sig med stor oenighet i Kiev och fortsatt ryskt tryck. Jag tror inte att vi kommer att få se någon lösning, innan ett genombrott har skett i de rysk-amerikanska förbindelserna.
Den viktigaste händelsen inom EU-området 2016 var naturligtvis det brittiska beslutet om Brexit. Personligen är jag övertygad om att det var ett enormt misstag av och för Storbritannien. Brexit-förhandlingarna kommer att bli mycket hårda och underlättas inte av att premiärminister Theresa May framstår som tämligen dogmatisk. Hennes tal igår var imperienostalgiskt. Jag skulle till och med kunna tro att förhandlingarna om Brexit blir så svåra och effekterna för Storbritannien så negativa, att det inom ett år sker ett omtänk eller en palatsrevolution på brittisk sida. Vi får väl se.
En effekt av Brexit kan mycket väl bli ett stärkande av eurogroup-samarbetet inom EU med egen finansminister etcetera. Det förefaller vara en tydlig fransk strävan. Det skulle försämra Sveriges ställning inom EU. EU-kommissionens president Jean-Claude Junker framstår som en integrist, och vi kanske kommer att få se en tydligare uppdelning inom EU i framtiden mellan Eurogruppen på ena sidan och de östeuropeiska medlemmarna plus Sverige och några till på den andra sidan.
Vad gäller det franska presidentvalet i början av maj förefaller slutvalet komma att stå mellan högerns kandidat Francois Fillon och Marine le Pen, med den unge liberalen Emmanuel Macron som en möjlig outsider och motkandidat till Marine le Pen. Socialistpartiet är i disarray efter Hollandes presidentperiod. I primärvalet de kommande veckorna utmanas premiärminister Valls av flera vänsterkandidater. Socialistpartiet är så splittrat, att dess chanser att vinna presidentvalet ter sig mikroskopiska. Partiet torde, liksom brittiska Labour, få se fram mot en lång ökenvandring.
Vare sig Fillon eller Marine le Pen vinner det franska presidentvalet kommer det att få stora säkerhetspolitiska följder i Europa. Fillon vill normalisera EU:s relationer med Ryssland, vilket även le Pen skulle göra. Hon vill därutöver ta Frankrike ur euro-samarbetet och anordna en folkomröstning om EU. Vi får hoppas att antingen Fillon eller möjligen Macron vinner.
I Tyskland förefaller förbundskansler Merkel sitta säkert och vinna sitt fjärde parlamentsval i september 2017. Hon får dock knappast egen majoritet, varför en fortsatt stor koalition med socialdemokraterna framstår som mest sannolik med hennes kanslermotståndare i parlamentsvalet, Sigmar Gabriel, som fortsatt vice förbundskansler.
I Italien är läget för närvarande inrikespolitiskt rörigt. Man skall dock inte underskatta chanserna för avgångne premiärministern Renzi att återkomma vid nästa parlamentsval. I Spanien synes den skicklige, några skulle säga wily, premiärministern Rajoy fortsatt kontrollera utvecklingen. Att Katalonien skulle kunna bryta sig ur Spanien ter sig otänkbart.
I Polen är det inrikespolitiska läget mycket konfliktfyllt och torde förbli så under de närmaste åren så länge partiledaren Kaczynski får styra. Som följd härav förblir Polens relationer med EU:s organ ansträngda.
En möjlig ljuspunkt är de pågående förhandlingarna om Cypernfrågan. Parterna står varandra närmare än någonsin tidigare. Den besvärligaste återstående punkten är den turkiska truppnärvaron på den norra delen av ön, cirka 30 000 man. Om Turkiet skulle medverka till en acceptabel slutlösning, skulle även Turkiets förhållande till EU förbättras. Något medlemskap för Turkiet i EU ligger dock inte i korten så länge Erdoğan förblir president, vilket torde bli länge. Hans ambition synes snarast vara att återupprätta ett neo-ottomanskt rike.
Sammanfattning
Säkerhetsläget i Europa under de närmaste åren beror
dels på de långsiktiga trender jag framhållit inledningsvis – globaliseringens effekter, den internationella migrationen, de finansiella strukturerna samt den globala uppvärmningen;
dels på hur förhållandet mellan USA och Ryssland utvecklas under Trump och Putin;
dels på hur det går med Brexit, på presidentvalet i Frankrike och på hur EU kan förnya sig.
Riskerna är fortsatt en farlig militär konfrontation mellan Ryssland och USA/Nato, att Västeuropa överväldigas av migrationskrisen och att EU-samarbetet bryter samman.
Riskerna finns, men jag tror trots allt att de kan bemästras genom klok politik och fortsatt rättvist fördelad ekonomisk tillväxt. Tidigare genomlidna konflikter och kriser fortsätter att avskräcka, hoppas jag, från nya dumheter.
Anmärkning. – Texten går tillbaka på ett anförande som ambassadör Sven Hirdman höll i Paneuropeiska föreningen den 18