Carl von Clausewitz (1780–1831) har gjort sig odödlig genom sentensen: ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel.” Han inledde sin militära karriär som tolvåring, i en armé starkt präglad av traditionen från Fredrik den store. Han fick uppleva två decennier av krig med det revolutionära och senare kejserliga Frankrike. På grund av den preussiske kungens undfallenhet mot Napoleon gick han i rysk tjänst. 1818 utnämndes han till chef för allmänna krigsskolan i Berlin.
Clausewitz skrev i en kommentar till det arbete som efter hans död skulle ges ut av hans änka under titeln Vom Kriege (Om kriget): ”Min ambition var att skriva en bok som inte var bortglömd efter två–tre år, och som den som intresserade sig för ämnet mer än en gång skulle ha anledning att ta i sin hand.” Och det kan konstateras att innehållet i boken fortfarande åberopas inte bara av historiker utan även av militärer med flera.
I fullständig översättning kom boken ut i Sverige först 1991. Översättare var Hjalmar Mårtenson, Klaus-Richard Böhme och Alf W. Johansson. Den senare förklarar i förordet: ”Om kriget är en klassiker, ja, vågar man hävda, den enda levande klassikern på krigsteorins område.”
I boken påstår von Clausewitz att försvar är den starkare formen av krigföring: ”Vi har redan allmänt påpekat att försvaret är lättare att genomföra än anfallet. Försvaret har ett negativt syfte att vidmakthålla och anfallet ett positivt att erövra. Det senare ökar den egna krigspotentialen, vilket inte gäller vidmakthållandet. För att uttrycka sig konkret måste man därför säga: försvaret är i sig en starkare form av krigsföringen än anfallet.” Skälen för slutsatsen är bland andra att försvararen kan dra nytta av terrängen, har stöd av befolkningen och kan ”utnyttja stora moraliska krafter”. Han pläderar även för folkbeväpning och, så man får tolka honom, för ”den allmänna värnplikten”.
I kapitlet ”Sätt att göra motstånd” redogör von Clausewitz för alternativet att armén förlägger sitt motstånd till landets inre. ”Syftet med detta återtåg är att försvaga motståndaren och avvakta att han självmant måste avbryta sin framryckning eller åtminstone inte längre kan övervinna det motstånd, som vi bjuder honom i slutet av hans framryckning.”
Egentligen förespråkar han här tanken på ett centralförsvar. En sådan styrde den militära planeringen i Sverige under en stor del av 1800-talet. Karlsborgs fästning är ett uttryck för den. Fienden skulle slås där han var som svagast och mest utmattad av sin framryckning, alltså längst inne i landet. Sveriges gränser var för långa för att försvaras överallt, krigsmakten för tunn, ansågs det. Kring 1900 övergavs detta och man började bygga upp ett yt- eller skalförsvar. Bodens fästning nära gränsen till Ryssland (Finland var ju ännu en del av ryska riket) tillkom i sådan avsikt. En del skalförsvarsanläggningar fanns ju sedan gammalt, exempelvis Vaxholms fästning. Med värnpliktsarmén som började införas 1901 blev skalförsvaret möjligt. Om ett fientligt anfall inte gick att avvärja, skulle fördröjningsstrid tillämpas.
Clausewitz är även känd för sina tankar om ”friktion i krig”, som i Amerika går under beteckningen Murphys lag, det vill säga att ingen krigsplan på papper kommer att fungera som det var tänkt, utan vad som kan gå fel, går fel. Bevis för denna princip utgör misslyckandet med den så kallade Schlieffenplanen, Tysklands krigsplan i början av förra seklet för en snabb seger mot Frankrike, för att sedan anfalla Ryssland. Historikern Margaret MacMillan påpekar stillsamt att man inte hade studerat Clausewitz. (The War that Ended Peace. Profile Books 2014, s. 316)
I den engelska översättningen av Clausewitz bok (On War. Princeton University Press 1989) uppger Bernard Brodie i förordet, att författaren kände till och respekterade sin landsman Immanuel Kant, som 1795 hade utgivit traktaten Om den eviga freden (se Rolf Andersson, ”Immanuel Kant om interventioner och den eviga freden”, på denna sajt 22/12 2015). Alf W. Johansson påpekar dock i Europas krig (Tiden 1994, s. 27) att om ”det var Hegel eller Kant som mest påverkat honom är en fråga som är öppen för diskussion”.
Brodie gör en jämförelse med den franske generalen Ferdinand Fochs bok Des principes de la guerre, publicerad 1903. Clausewitz hade gjort en grundlig avvägning mellan försvar och anfall och kom fram till att det förra var ”a stronger form of war” (Brodie, s. 65). Foch påstod motsatsen. Under första världskriget fick Focks bok stort inflytande, och han visade sig ha fullständigt fel, konstaterar Brodie. Frågan är hur kriget hade gestaltat sig om politiker och militärer istället för Foch hade studerat Clausewitz. Historikern Christopher Clark skriver i The Sleepwalkers (Harper 2012, s. 486 f.) att kriget 1914–18 var den absoluta negationen av allt som Clausewitz hade argumenterat för – för honom stod freden som ”the highest human good”.
Värt att notera är att Clausewitz kom att influera Mao Zedong, som 1938 hade läst Om Kriget och organiserade ett seminarium för partiledningen i Yanan. Teorin om friktioner fick betydelse i Maos skrifter. USA:s militärdoktrin om ”the center of gravity” – vilken definieras som ”the source of power that provides moral or physical strength, freedom of action, or will to act” – kan också härledas till Clausewitz. Huruvida Putin har studerat Clausewitz är ovisst. Den senare gör emellertid i sin bok en intressant reflektion: ”När Ryssland ville tränga fram på halvön Krim, måste det erövra staden Perekop och dess försvarslinjer. Det var inte så mycket för att på så sätt över huvud få tillträde till halvön […] utan för att kunna sätta sig fast på Krim med någorlunda säkerhet.”
Emile Simpson lyfter fram Clausewitz distinktion mellan strategi och taktik i Military Thinking in the 21 st Century (The Royal Swedish Academy of War Sciences 2015).
Militärteoretiska och operativa begrepp påverkar vårt militära tänkande på flera olika sätt. Begreppen finns ofta inarbetade i våra doktriner där de utgör delar av någon mer sammanhållen teori, påpekade överstelöjtnant Ove Pappila i sitt inträdesanförande i Kungl. Krigsvetenskapsakademien den 9 juli 2010. (http://www.kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/113/kkrvaht_3_2011_6.pdf) Clausewitz hade i sin bok kortfattat redogjort för hur anfallskraften av olika skäl avtar, för att nå en kulminationspunkt. Men han skrev desto mer om segerns kulminationspunkt, framhåller Pappila: Clausewitz ”inleder med att hävda att det inte är möjligt att i varje krig att besegra motståndaren fullständigt. Därför har varje seger en kulminationspunkt.” Pappila förklarar vidare att kulmination inte kan diskuteras och förstås fullt ut utan att man beaktar principen om kontinuitet och teorin om anfallets avtagande kraft. Han slår fast att en granskning ”visar oss att Clausewitz teori om anfallets avtagande kraft verkar stämma i all sin enkla självklarhet. Det som Clausewitz skrev verkar fullt rimligt även om vissa av hans punkter kanske bör breddas/omtolkas för att de ska vara relevanta idag…”
”Idag är begreppet kulmination tydligt baserat på det som Clausewitz skrev i Om kriget […] att begreppet fortfarande är livskraftigt och används flitigt är bara ännu ett exempel på Clausewitz unika förmåga att konstruera tidlös militärteori som trots sin ålder fortfarande känns relevant”, avslutar Pappila.
Så det finns all anledning att studera Clausewitz! Men som Alf W. Johansson påpekar i Europas krig (s. 26) var ”Clausewitz sätt att tänka […] dialektiskt, vilket gör att varje enskilt begrepp först kan förstås i förhållande till sitt motbegrepp. Detta gör honom speciellt farlig att citera utan risk för förvridningar och missförstånd.”