Bland anhängare till svenskt Nato-medlemskap finns mycket gott folk.
Så var det också på 1950-talet, när Herbert Tingsten lyckades övertyga en hel del människor om att Sverige skulle överge neutralitetspolitiken och ansluta sig till Atlantpakten. Han vann inte tillräckligt många. Men Tingsten tillvann sig ändå respekt som polemiker – han var dock en framstående samhällsforskare, fostrad som tänkare i den stränga uppsaliensiska Hägerströmandan – och som en intelligent försvarare av medborgerliga fri- och rättigheter när den Popperianska sociala ingenjörskonsten befann sig i sitt ideologiska zenit.
Att Tingstens förtjusning i den liberaldemokratiska staten USA fick honom att gilla landets krigföring i Indokina, kan naturligtvis beklagas. Men han var inte ensam i sin urskillningslösa pro-amerikanism, och det är orimligt att detta ställningstagande ska fläcka en kritiker- och forskargärning med få motstycken under svenskt 1900-tal. Man bör inte heller glömma att han som Dagens Nyheters chefredaktör stödde den algeriska befrielsekampen och var en principfast motståndare till apartheidsystemet i den tidens Sydafrika.
Olof Petersson har, i en tyvärr dåligt uppmärksammad och illa utnyttjad studie av Tingsten som akademisk intellektuell (Herbert Tingsten. Vetenskapsmannen, 2013), visat vilket enormt register denne besatt. Huruvida han medvetet eller omedvetet ingick i en CIA-styrd propagandaapparat (ett diskussionsämne för att par år sedan), förefaller mig totalt ovidkommande. Herbert Tingsten gjorde ingenting på befallning. När han ansåg att Vetenskapsakademien hade agerat moraliskt förkastligt i ett enskilt ärende (den så kallade Sellingaffären), upphörde han att delta i dess arbete. Strongt.
Det var gott att Tingsten inte lyckades i sin Nato-kampanj. Det var gott att Sverige inte skaffade sig egna kärnvapen. Det var gott att hans manikeiska världsbild, som Alf W. Johansson har frilagt i sin viktiga undersökning Herbert Tingsten och det kalla kriget: Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946–1952 (1995), inte blev dominerande i ett Sverige som befann sig i skärningspunkten mellan två samhällssystem och fientliga maktkonstellationer. Men Tingstens röst – den distinkta, Stockholmsaristokratiska, med sina nasala, öppna a-ljud – var alltid värd att lyssna till, också för meningsmotståndare. Vad hade han själv varit utan sitt motstånd? En skarpare analys av fascismens och nazismens idéer än den Tingsten företog på 1930-talet har aldrig presterats av en svensk, och det är sorgesamt att hans bok Den nationella diktaturen. Nazismens och fascismens idéer (1936) inte har fått spela någon roll i nutidsdebatten om ”nyfascism” och liknande glosor.
Tingsten satte en standard. Han hade sina hatobjekt, visst. Östen Undén var ett av dem, Gunnar Myrdal ett annat. Men dessa herrar var varandra jämbördiga, alla tre ledamöter av KVA för övrigt. De kunde bita ifrån.
Vår egen tids politiska samtal förfaller mig i jämförelse vara så urvattnat, också brutaliserat. Om vi nu återgår till Nato-frågan, finner man vid sidan av många uppriktiga och anständiga ”atlantister” en liten skara som skyr sakfrågan och går på person; som inte bryr sig om att argumentera utan väljer att misstänkliggöra. De smutsar ned sin egen dagordning. De kan grundlöst insinuera att deras fiender – i det här fallet: medlemskapsmotståndarna! – står i främmande makts tjänst. De påstår att alliansfrihetens försvarare är medvetna ”desinformatörer”. De låter påskina att personer som verkar för goda grannskapsförhållanden, i den uthålliga fredens intresse, styrs av privata bevekelsegrunder och egentligen är korrupta, betalda drängar. De önskar missionera i civilisationens namn, men de beter sig långt ifrån civiliserat.
Det finns föga anledning att namnge dessa den offentliga debattens provokatörer. Under kalla kriget rådde en systemkonflikt; den kunde hållas under kontroll. Skribenter som saknar konflikten låter nu lidelserna härja. På denna sajt kommer vi att hålla dem i schack.