Den uppmätta tilltron till landets försvarsmakt bland den svenska befolkningen är katastrofalt låg. Endast en dryg femtedel av de tillfrågade anser att försvarsmakten kan försvara Sverige, om landet skulle bli angripet. (Se artikel i Expressen). Denna uppgift kommer knappast som någon överraskning. Försvarets folkliga förankring är kapad, och förutsättningarna för att bedriva ett tidsvinnande markförsvar har i det närmaste utplånats.
En omläggning av försvarspolitiken är därför en tvingande nödvändighet – det förstår folk i gemen, och det bör också avspeglas på den partipolitiska nivån. Försvarsministerns orerande om att en återinförd värnplikt står för dörren, när endast 4 000 pliktuttagna av en årskull på 100 000 förutses för att täcka luckor i det ihåliga yrkesförsvaret, duger inte. Det är alltför genomskinligt för att ens kunna slå blå dunster i medborgarnas ögon.
Införandet av yrkesarmén var och förblir ett historiskt misstag. Det är klart att det tar tid att rätta till sådant. Regeringslinjen att internationella ”samarbeten” skulle kunna kompensera för bristande egen försvarsförmåga håller inte. Dessa samarbeten tar inte fasta på Sveriges säkerhet och territoriella integritet: de syftar till så kallad interoperabilitet, det vill säga en övad beredskap för att göra insatser utanför landets gränser. Det är en mycket äventyrlig politik, i synnerhet som den ackompanjeras av hög utrikespolitisk svansföring från svensk sida.
Skrotandet av värnpliktsarmén var en långvarig steg-för-steg-process., fullbordat med riksdagsbeslutet 2009 En återinförd folkarmé på värnpliktens grund kommer också att ta tid att få till stånd. Just därför kan man inte dröja längre. Kontingenter av värnpliktiga bör inte i första hand fylla luckor, de bör vara så stora att de möjliggör en utfasning av yrkeshären från dag ett. Från en bas av värnpliktiga soldater rekryteras sedan befäl som efterhand får ta hand om fullskalig utbildning till en massarmé. Då kan Sverige få ett territorialförsvar för hela landet och inte bara ett tröskelförsvar som bygger på en förhoppning om utländskt stöd.
Då kommer också det folkliga förtroendet för försvarsmakten att tillta.