Det finns många dåliga skäl mot allmän värnplikt.
Ett av de sämsta är att den uppskjuter unga människors inträde och karriär i arbetslivet. Men om värnplikten görs allomfattande, så utjämnas rent definitionsmässigt den orättvisan.
Ett annat dåligt skäl är att man inte ska tvinga människor till sådant som de inte har håg för. Men det är mycket som människor tvingas till. Spädbarn vaccineras mot sjukdomar och litet äldre barn tvingas att gå i skola – de tillfrågas inte men måste, även om de inte vill. De som tjänar pengar måste betala skatt. Den som vill köpa en bostadsrätt måste vara med i en bostadsrättsförening.
Ett tredje dåligt skäl mot allmän värnplikt är att den föder militarism och blind lydnad. Det är nog precis tvärtom. Blint stridsvilliga finner man främst hos dem som mördar för pengar, som har gjort dödandet till ett yrke. Legosoldater. Äventyrare.
Ett fjärde dåligt skäl är att det skulle bli för dyrt. Det är inte troligt. Det som är dyrt är inte pliktkommendering av soldater utan stående beställningar från försvarsindustrin.
Ett femte dåligt skäl mot allmän värnplikt är att man inte ska lära människor att döda. Men värnpliktsarmén handlar inte om att döda för att uppnå vissa mål – den handlar om vilka som ska hantera vapnen som kan döda, men alltid i självförsvar.
Ett sjätte dåligt skäl är att värnplikten är gammalmodig och oduglig för att möta en väl rustad angripare, en stormaktsarmé. Men stormakten känner inte vårt land och vårt folk lika bra som vi själva gör – och det är det som utgör hans stora handikapp och vår givna fördel.
Ett sjunde skäl slutligen – det kanske allra sämsta – är att en värnpliktsarmé kan infiltreras av terrorister som på det sättet skaffar sig gratis militär utbildning. Men det är en uppgift vid mönstring att se till att inga oönskade tas ut. En stat måste ha ett fungerande säkerhetsarbete, och även den nuvarande hären av legoknektar kan naturligtvis infiltreras.
De skäl som talar för en försvarsmakt baserad på allmän värnplikt är kanske inte lika många, men de är desto starkare, robustare.
Det viktigaste skälet är att värnplikten stärker motståndsviljan, det folkliga försvarsintresset i landet. Det som omfattas av alla får en större kraft, en bättre verkan än det som omfattas av få. Mängd ger styrka.
Ett annat skäl som talar för allmän värnplikt är att den förstärker medborgarandan, det demokratiska systemet och sinnelaget. Kuppmakare kommer att ha svårt att få sin vilja fram med ett folk i vapen och med folkets vapen i ryggen.
Ett tredje skäl är att en värnpliktsarmé inte kommer att kunna vändas mot det egna folket – även om den lagliga möjligheten har öppnats för militären att sättas in i inrikes konflikter. Här måste vi vara mycket restriktiva, vaksamma; lagbestämmelsen bör bort.
Ett fjärde skäl är att ett folkförsvar, byggt på allmän värnplikt, inte hur som helst kan sätts in i internationella militära operationer – det är till för defensiva uppgifter, på den egna statens territorium. I ett demokratiskt samhälle är värnpliktsarmén en fredsfaktor. Den går inte att använda för aggression. Den får användas utomlands enbart på FN-mandat.
Ett femte skäl är att endast ett värnpliktsförsvar baserat på allmän – just allmän – värnplikt kan lösa frågan om ett rikstäckande territorialförsvar. Vårt land är stort och det är glesbefolkat. Yrkessoldater och frivilliga, till exempel hemvärn, räcker inte. Undsättning utifrån kan komma, men det är ingenting att räkna med – åtminstone i början av ett krig måste det egna försvaret ta hela stöten. När skalet är krossat, måste djupet finnas.
Ett sjätte skäl är att en massarmé av lättinkallade värnpliktiga soldater stärker vår beredskap för oväntade händelser också i fred, som naturkatastrofer, bränder, terrorism, flyktingmottagande.
Säkert finns det många andra goda skäl för värnplikt, men jag tycker att de här räcker. Att värnplikt skapar sysselsättning och bidrar till social integration är vällovligt men måste anses vara sekundärt. Det primära är det nationella försvaret och landets säkerhet, i krig som i fred.
Inom svensk vänster har man inte alltid – eller rättare sagt långtifrån alltid – insett försvarsfrågornas betydelse. Man har odlat en viss form av anti-militarism och satt fosterlandsförsvaret i motsättning till internationell solidaritet. Men det var också med tal om solidaritet och internationella insatser som regeringen Reinfeldt och en mycket knapp riksdagsmajoritet avskaffade det som fanns kvar av folkförsvaret 2009. På detta verkade delar av vänsterblocket stå handfallna.
Fredsrörelsen vill inte heller veta av ett folk i vapen. Den motsätter sig värnplikten.
Men det verkar faktiskt som om en omorientering, glädjande nog, är på gång över hela det politiska fältet, och det är utmärkt att Vänsterpartiet har valt att göra en av sina tyngsta företrädare, Stig Henriksson, till försvarspolitisk talesman. Han har sagt många bra saker till förmån för folkförsvaret. Han bör göra upp med pacifismen som är en populism.
Frågorna är inte enkla, naturligtvis inte. De handlar bland annat om pengar. Försvarsmakten är penningslukande, som all annan offentlig verksamhet, men inte alls i samma omfattning som under kalla kriget. Fram till 1970 var försvaret den största enskilda posten i statsbudgeten vid sidan om socialutgifterna.
Det är orealistiskt – och kanske inte ens önskvärt – att tänka sig att den pariteten ska återställas. Men dagens försvar är utarmat. Det måste tillföras resurser – i form av soldater, utrustning, materiel, infrastruktur.
Det kan ske genom omfördelningar – att man, åtminstone tillfälligt, tar från andra budgetposter.
Det kan ske genom att man omfördelar inom försvarssektorn – från militärindustriella storsatsningar till utbildning och träning av manskap, så att det blir en vettig balans mellan teknisk och massa. Idag är där ett glapp
Det kan ske genom klassiska finanspolitiska instrument – återinförd fastighetsskatt, arvs-och förmögenhetsskatt, strängare beskattning av höga inkomster, offentlig upplåning, det vill säga skuldsättning. Sverige är idag ett mycket litet skuldsatt land.
Det kan också ske genom att Sverige inte deltar i dyra krigsoperationer utomlands – som Afghanistankriget, vars totala kostnader ännu återstår att konstatera, eller deltagandet i bombkriget mot Libyen, som den politiska vänstern i vårt land gjorde sig i hög grad medskyldig till, rentav var pådrivande för.
Jag tror att det skulle bli ganska lätt att vinna förståelse för sådana åtgärder inom befolkningen. Läget för vårt nationella försvar är bekymmersamt. Yrkesarmén är uddlös och ihålig och borde aldrig ha införts. Nu måste den utfasas. Den känns i alla avseenden opålitlig. Regeringens beslut att införa en ”frivillig värnplikt” på 4 000 kvinnor och män årligen av en ålderskontingent på 100 000 är alldeles otillräckligt, också som ett första steg. Det krävs mycket större uppoffringar. Plikten bör vara generell, inte selektiv. Gammalt befäl borde återinkallas för utbildningsinsatser. Alternativen är så väldigt mycket värre: att vi skulle offra vårt oberoende, genom att ansluta oss till en militärallians, eller vår existens som stat i det ojämlika mötet med en angripare, från vilket håll han än kommer.
Det här är saker som borde kunna ena höger och vänster i politiken – eller åtminstone få dem att närma sig varandra. Varje folk behöver ett väpnat försvar, och varje land behöver ett folk i vapen. Det måste vara väl rustat för freden.
Anmärkning. – Texten går tillbaka på en inledning vid ett ABF-seminarium i Stockholm den 13 mars, med riksdagsman Stig Henriksson (V) som andra talare.