”Blir det krig?” är öppningsfrågan i Helsingin Sanomats stort uppslagna intervju med generalen Gustav Hägglund, förutvarande kommendör för den finska försvarsmakten och därefter ordförande i EU:s militärkommitté. Och Hägglund försäkrar intervjuaren att han, trots rapporter om undervattensrörelser i finska farvatten och icke-överenskomna rutter med militärflyg i närheten av det finska luftrummet, sover gott på nätterna: ”Jag har inte förlorat någon sömn på grund av dessa händelser”, svarar han.
Är då Ryssland ett hot mot Finland?
”Ett visst hot från Ryssland finns alltid. Därifrån kom angriparen förr i världen. Ryssland är en speciell sorts granne. Vi kan inte ens föreställa oss att något annat grannland skulle utgöra ett hot mot oss.”
Men en soldat måste alltid uttrycka sig, ”oavsett om hotet är överhängande eller latent, det vill säga dolt”, förklarar han. Ett aktuellt hot från Ryssland föreligger ej.
Varför?
”Finland och Ryssland har inga olösta tvistefrågor. Rysslands gräns till Finland är lugn och stabil. Vi utgör inget hot mot dem – vi är inget verkligt hot, inte ens i hopdiktat propagandasyfte. På listan över troliga angreppsmål raknas vi förmodligen som det sista. Varför skulle de komma hit och försöka?”
De latenta hoten kan man bara gissa sig till, säger generalen. Det är för att stå mot dem som man har försvarsmakten: ”Den möjlige angriparen måste få veta att om han försöker tvinga sig på Finland, kommer vi att slå tillbaka.”
Gustav Hägglund, skriver tidningen, är förmodligen Finlands mest framstående general i fredstid. Men han har påbrå. Fadern, den så kallade jägargeneralen Woldemar Hägglund, som försvarade Kollaafronten under finska vinterkriget.
Gustav Hägglund erinrar om att Ryssland fyra gånger har försökt erövra Ryssland. Två gånger lyckades det: i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och i Finska kriget 1808-09. Två gånger misslyckades det: under vinterkriget och fortsättningskriget:
”Dessa erfarenheter är finländarna medvetna om, men också ryssarna. Denna bittra erfarenhet utgör grunden för den unika relationen mellan Ryssland och Finland. Oss är det inte lätt att anfalla. Ryssland övriga grannar, till exempel de baltiska staterna, har ingen sådan historia.”
Någon anledning att revidera sin inställning till Finlands militära alliansfrihet har Hägglund inte funnit, trots senare tiders händelser. Ingenting har förändrats: ”Jag har inte varit förespråkare för ett Nato-medlemskap tidigare och är det inte nu heller.”
Han fortsätter:
”Om vi går med i Nato, skulle det efter hand gå för oss som för alla andra medlemsländer. Vårt eget försvar skulle förfalla.”
Nato skulle inte framtvinga en sådan försvagning, säger Hägglund, men landet skulle få andra förebilder:
”Snart börjar vi tala om att övergå till yrkesförsvar och fokusera på krishantering. Nato tar förmodligen ändå hand om vårt försvar.”
Det skulle bli svårare att motivera mer pengar till försvaret och att upprätthålla allmän värnplikt, menar han.
Han hänvisar till att Finland idag kan mobilisera en större andel av sin befolkning i händelse av krig än något annat central- eller västeuropeiskt land: mot Finlands fyra procent står Sveriges halva procent. Landets aktiva reserv består av 230 000 man, lika många som Tysklands.
”Finlands försvar är starkt och grundat på värnplikt. Av detta följer en gång för att vi helt enkelt inte har råd att ge upp.”
Det var under Gustav Hägglunds tid som chef för försvarsmakten som samarbetet mellan Finland och Nato byggdes upp, under senare delen av 1990-talet, och han säger sig övertygad om att USA accepterar argumenten för att Finland ska stå utanför Nato.
”Vi kommer att göra precis som jänkarna hoppas”, säger han. ”Vi tar hand om vårt försvar, och dessutom deltar vi i Nato-ledda krishanteringsinsatser.”
Har finländarna blivit naiva och förlorat förmågan att se realistiskt på världen? frågar Hägglund sig själv. Finland tillhör en liten demokratisk minoritet av världens nationer som tror på internationella avtal och håller sig till dem:
”Starka länder bryr sig inte om ifall avtal är förenliga med folkrätten – men kräver att andra följer den. Om folkrätten inte råkar sammanfalla med de egna intressena, om lagen inte passar, så bryter de starka staterna mot den.”
För en liten nation är kanske inte den primära uppgiften att vara världsförbättrare, avslutar Gustav Hägglund: ”Värt inflytande globalt kan värderas till en promille. Det är också i överkant. Vår viktigaste uppgift är att ta hand om detta land, om den finska säkerheten, om vårt välbefinnande. Ingen annan gör det.”
Anmärkning. – Anders Persson har översatt dessa utdrag ur Helsingin Sanomats intervju med general Gustav Hägglund.