De nya ”eftergiftspolitikerna” – det vill säga de som förespråkar ett övergivande av den militära alliansfriheten – bör ha fått sig en tankeställare av den opinionsmätning som Pew Research Center redovisade i veckan. Folkopinionen i flera viktiga Nato-stater visar sig inte alls hågad att ”solidariskt” komma till bröders försvar, såsom förväntas av dem som omfattas av alliansens stadga (artikel fem).
Nu kan man säga, som Dagens Nyheters ledarskribent realistiskt nog antar, att majoriteter inte är utslagsgivande i sådana här sammanhang – de körs över när statsnyttan så kräver. Bäst är förstås att folkviljan kan manipuleras rätt, annars bör den kunna ignoreras utan alltför stor risk. Det finns också gott om exempel på misshagliga despoter som backas upp av bastanta folkmajoriteter, ”förvillade” sådana.
Men nu handlar det om tre av den västerländska civilisationens huvudländer, tre av Europeiska Unionens grundarstater, tillika grundare av Atlantpakten, där befolkningens flertal enligt denna mätning inte accepterar en-för-alla-alla-för-en-tänkandet, åtminstone för egen del. Då sviktar givetvis hela allianssystemets ömsesidighet. För i längden man inte kriga utan att folket är med på noterna. Och här handlar det i samtliga fall om folk som har varit med om krig ganska nyligen.
Att gå in i en sådan allians, när något uppenbart hot mot det nationella oberoendet inte föreligger (som i Sveriges fall), kan säkerligen anses riskfritt – men vad händer när många kommer att känna sig lurade efteråt? ”Försäkringspremier” kan aldrig krävas åter.
Utgivarna