Nu är det dags att återta och överge den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009!
En vänlig tolkning är att den var oöverlagd och tillkom i hastigt mod. Men realpolitiskt befinner sig det uttalande som gjordes det året i samklang med en redan då långtgående Nato-anpassning. Den ideologiska bakgrunden står att söka i 1990-talets mer eller mindre officiella svenska strävanden att vårt land skulle spela rollen av skyddsmakt för de nygrundade baltiska staterna – politiskt och ekonomiskt, sedermera även militärt. Denna skyddsmaktspolitik stred mot den svenska säkerhetspolitiska traditionen, och den byggdes inte under av någon utvecklad militär förmåga. Den senare avvecklades istället.
Allt detta var mycket äventyrligt. Endast Nato-bistånd skulle kunna ge den potentiella skyddsmakten muskler.
Den ensidigt utfärdade svenska solidaritetsförklaringen lades fast under Reinfeldt-regeringen när vapenvägraren Sten Tolgfors var försvarsminister. Dess lydelse, som har upprepats i åtskilliga regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer vid det här laget, är denna: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Regeringen förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.” Observera att inget annat europeiskt land har gjort ett sådant ensidigt åtagande i nutid!
Ingen utomstående kan heller inbilla sig att detta är ett bindande löfte – detta har vi tidigare poängterat på denna sajt. Att Sverige skulle gå in med stridande förband i händelse av en kris i något av våra grannländer eller med oss på olika sätt förbundna stater är tämligen orealistiskt, ja, osannolikt. Sverige behöver sina vapen och sina soldater för att försvara det egna territoriet. Endast interventionister kan önska något annat. Men då är också solidaritetsförklaringen falsk varubeteckning, i bästa fall alldeles onödig. Den säger någonting som förmodligen inte kommer att kunna hållas, och den utsätter oss samtidigt för onödig misstro i omvärldens ögon. Ska vårt land eventuellt bli ett brohuvud för angrepp på länder som vi inte har något otalt med, först och främst grannlandet Ryssland?
Något dylikt måste bestämt avvisas. Vi får inte lov att skapa förevändningar för anfall mot oss. För civila insatser åt krigsdrabbade behövs inte denna solidaritetsförklaring!
Det alliansfria Sverige behöver snarast skaffa sig en helt annan doktrin. Den bör lyda på ungefär följande sätt: ”Sverige kommer att med alla till buds stående medel sträva efter att hålla sig utanför en militär konflikt i dess närområde. Landet kommer inte att engagera sig militärt på annat lands territorium, om detta inte sker på FN-mandat och har sanktionerats i enlighet med FN-stadgans bestämmelser.” Ett sådant klarspråkigt uttalande bör ingå i vår fredsarsenal, tillsammans med diplomatiska kontakter, internationella förhandlingar, medling mellan stridande parter och humanitärt bistånd i områden där det råder oro och en hög grad av spänning.
Den sittande försvarsberedningen har att göra de erforderliga omformuleringarna. En svensk regering kan inte vara solidarisk med någon annan än det egna folket. Främmande trupp på vårt eget område vill vi inte ha. I detta perspektiv ska också det så kallade värdlandsavtalet ses, solidaritetsförklaringens logiska förlängning.