Förra veckan besökte stats- och försvarsministrarna Gotland. Och för ett år sedan intervjuade jag militärer på Sveriges enda artilleriregemente, A 9 i Boden.
Jag ville skildra förändringen av försvaret de 30 åren sedan jag gjorde värnplikten, lumpen, på ett regemente i armén som låg i Boden och senare i 2,5 år jobbade som yrkesofficer på ett arméregemente i Luleå.
Mycket har ändrats sedan 80-talet, då 40 000 gjorde värnplikt varje år, till nu när knappt 4 000 genomgår grundläggande militär utbildning, GMU. Försvarsmakten är mindre än en tiondel så stor som då…
Jag kom på ledarsidor att plädera för ett folkförsvar baserat på värnplikt, med en stor armé, och restriktivitet gällande att skaffa stora avancerade vapensystem, främst Jas men även annat, som lätt blir kostsamt. Utveckling av försvaret kom att gå åt motsatt håll. Värnplikten, som är förutsättningen för ett folkförsvar med många soldater, avskaffades 2010. Avancerade, dyra vapensystem som Jas och nya ubåtar, kom att prioriteras. Försvarsindustrin, tillverkare av vapensystem, verkar ha lätt att få gehör för sina (försäljnings-)intressen hos politikerna.
När resurserna till försvaret är begränsade, även med ökningar i anslagen, finns inte utrymme att gå försvarsindustrin till mötes på samma sätt som under det kalla kriget. Om så sker går det ut över annat, som tenderar att bli antalet soldater i armén som redan är få…
För en större armé, så svenska försvaret kan bli mer likt Finlands, krävs inte bara mer resurser utan en mer omfattande värnplikt. Läs ledaren