Restriktionerna kring svensk vapenexport är besynnerliga. Exporten motiveras med behovet av en inhemsk vapenindustri. Det är ett legitimt behov. Den svenska staten kan inte stödköpa all militär utrustning som tillverkas i landet. Samtidigt står denna industrigren för en betydande del av svensk forskning och utveckling. Av politiska skäl (alliansfriheten) bör vi inte vara helt i händerna på utländska leverantörer.
Till de regler som ska styra och begränsa den svenska vapenexporten – att den inte får gå till länder som befinner sig i inre eller yttre krig, i krigsfara eller till länder med grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheterna – läggs nu, enligt ett förslag som är framförhandlat mellan regering och fyra oppositionspartier, ett demokratikriterium. Det kommer med nödvändighet att bli luddigt: när upphör ett land att vara demokratiskt, och i vilket ögonblick upptas det i demokratiernas krets?
En allvarligare invändning är att den svenska hållningen i praktiken skulle göra det svårare för vissa länder att försvara sig själva genom att svenska företag inte får erbjuda sina produkter till dem. Man kan säga att andra kommer in och fyller ut bilden, men vad är då vunnet för den som önskar villkora försäljning av vapen med att mottagarländer ska ha en viss ”demokratisk status”? Har inte varje land, oavsett styresform, rätt att förfoga över en försvarsmakt – det vill säga också sådana som inte kan producera all teknik och all materiel själva?
Sverige som en liten, alliansfri stat bör tänka nog över de generella konsekvenserna av en sådan policy.
I antologin Försvaret främst (2015) tar ambassadör Sven Hirdman upp frågan om svensk vapenexport ur ett principiellt perspektiv. Vi återger här hans kapitel i boken.
Realistiska regler för krigsmaterielexporten , av Sven Hirdman
Sverige har haft en krigsmaterielindustri sedan 1600-talet. Den behövdes för vår krigföring fram till 1800-talet. Inför det hotande andra världskriget byggde Sverige upp en ansenlig modern försvarsindustri, som gav oss nästan självförsörjningskapacitet under det kalla kriget. Sverige var det enda landet utanför stormaktskretsen som tillverkade kvalicerade stridsygplan, ubå- tar, robotar med mera. Det var ett starkt stöd under epoken av väpnad svensk neutralitetspolitik. Läs kapitlet