Det har väckt viss internationell uppmärksamhet att CDU/CSU:s gemensamma program inför valet till den tyska förbundsdagen i höst inte nämner Förenta staterna som en ”vän” till Tyskland. Hur bör detta tolkas?
Knappast som anti-amerikanism, snarare som ett utslag av inrikes utrikespolitik. Det finns säkert röstvinster att göra på att markera mot det sittande styret i Washington. Men också psykologiskt: Donald Trump har ju förolämpat Angela Merkel.
Retoriskt ligger i dagsläget fokus på något slags förstärkning av det militära samarbetet inom Europeiska Unionen. För att det projektet inte ska verka onödigt splittrande – man kan till exempel notera att regeringarna i Helsingfors och Stockholm har reagerat rätt olika på detta – behöver man sälja in det som någonting annat än Natos och USA:s förlängda arm. Detta borde kunna underlättas av att Storbritannien nu lämnar Unionen. (Och Sverige har ju ändå sina ”särskilda förbindelser” med både UK och USA.)
På ett allmänt plan kunde det vara fråga om en tillnyktring. Som vi flera gånger anfört på denna sajt, är det svårt att se hur någorlunda jämbördiga förhållanden stater emellan kan beskrivas i termer av ”vänskap”. Stater bör undvika att skaffa sig fiender, det är en sak. Det sker bäst genom en kombination av att sätta sig i respekt hos och att visa respekt gentemot andra. ”Ömsesidighet” är då en långt bättre och smidigare term än ”vänskap”. Där ömsesidighet inte föreligger får vänskapsrelationer något asymmetriskt över sig. Man bör nog inte glömma bort att ”vänskap” var en storebrorsklyscha som gång på gång basunerades ut av Moskva över vasallstaterna, deras regeringar och befolkningar under sovjetepoken. Påtvingad vänskap hör kanske ändå inte till förfluten tid…
Samtidigt är de nationella intressena fullt verksamma, och EU har inte gjort dem mindre potenta. Om nu Tyskland under CDU/CSU och Merkel, och med en socialdemokrat som förbundspresident respektive utrikesminister, vill spela en stor utrikespolitisk roll, behöver det EU som en plattform, och det är också inom Unionen som kampen med Frankrike om initiativet måste äga rum: någon yttre rivalitet är knappast tänkbar i vår tid. Den nyvalde franske presidenten har redan signalerat att han är beredd att traska sina egna vägar i vissa internationella maktfrågor. Det borde inte överraska. Frankrike blir trots allt snart EU:s enda kärnvapenmakt.
Småstaten har sina intressen. Statsminister Stefan Löfvens kloka ord bör man lägga på minnet: ”Vi måste hitta en dialog inte minst med Ryssland. Vi måste minska spänningarna och bygga en gemensam säkerhet. Det handlar om att stärka försvaret och samtidigt bygga broar.”