Världen är i dag mer galen och ond än på länge. Liken staplas som sopor i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen. Människor halshuggs och lemlästas. Dödandet och terrorn känner inte längre några gränser. Medelhavet har blivit en avstjälpningsplats för flyende människor. Kyrkor, moskéer och synagogor förvandlas till grushögar.
På avstånd har vi svenskar fått rapporter om det för oss i Sverige och Norden helt obegripliga. Vi frågar oss: Hur kan allt detta få hända? Man orkar inte ta del av illdåden och lidandet. Men att stänga av och att inte läsa betyder inte att det onda och hemska upphör.
Afghanistankriget är ett sorgligt kapitel. Det skulle bli ett fredens krig, sa man. Ett så kallat rättfärdigt och till och med ett av Gud godkänt krig. Afghanistankriget bekräftar att krig inte leder till fred. Tvärtom. Sexton års krig har slitit sönder det civila samhället. Det mesta har blivit sämre. Kvinnornas situation är mer katastrofal idag än före kriget. Det har blivit ett helvete, säger kvinnorna själva. Tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister. Det var nog inte något som krigsivrarna – svenska eller amerikanska – tänkte sig eller drömde om. Men inga förhandlingar fördes innan kriget drogs igång…
Det var ett stort misstag av det socialdemokratiska partiet att välja krigets väg i stället för fredens och att därmed överge fredslinjen. Det tragiska beslutet togs av den socialdemokratiska partikongressen i november 2009. Det var två skäl som åberopades: Sverige skulle stå på USA:s sida i kampen mot terrorismen efter World Trade Center 2001. Och att världen skulle bli bättre och fredligare med ett västerländskt styrelseskick.
Jag och flera andra i de socialdemokratiska leden var starkt emot denna uppfattning. Vi stödde oss på Olof Palme: ”Man kan inte utifrån påtvinga en nation ett styrelseskick”, konstaterade han under Vietnamkriget. Han fortsatte: ”Det kan inte vara demokratins uppgift att sätta sig till förmyndare för andra folk”.
Kongressbeslutet från 2009 var ett brott mot en lång fin socialdemokratisk fredstradition. Under hela 1900-talet var svensk arbetarrörelse en stark röst för fred. Hjalmar Branting, Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin var dess uttolkare. Olof Palme kritiserade våld, krig och förtryck oavsett var det skedde i öst eller väst, nord eller syd. Läs artikel