En stor majoritet i FN beslöt den 7 juli att anta en konvention som förbjuder kärnvapen. Det är på tiden. Sedan länge är biologiska (sedan 1972) och kemiska (sedan 1992) internationellt förbjudna. Men det är kärnvapenhotet som är störst, ett av de största hoten mot mänsklighetens fortlevnad vid sidan av klimathotet.
De stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland respekterar visserligen provstoppsavtalet och de har genom åren minskat sina arsenaler – men de moderniserar och utvecklar sina kärnvapen. Övriga sju kärnvapenstater, till exempel Kina, Indien och Pakistan, inte är overksamma. Nordkorea strävar ivrigt att nå full kapacitet…
Ett förbud är inte realistiskt, säger kärnvapenstaterna som inte önskar någon förändring. De svenska Moderaterna anser att förbudet är ”tandlöst”, förklarade den utrikespolitiska företrädaren Karin Enström. Så kan man ju cyniskt säga – men har förbuden mot biologiska och kemiska vapen varit tandlösa? Tvärtom har Syriens användning av kemiska vapen väckt protester och ingripanden. USA och Ryssland har varit eniga i sitt motstånd…
Det är inte ”tandlösheten” som är problemet för Moderaterna (och sannolikt för resten av Alliansen). Problemet är Nato. Användning av kärnvapen i yttersta nödfall, till och med rätten att slå till först, ingår i Natos grundstrategi…
I all sin bräcklighet och brist på tvingande makt (förbudet binder endast de stater som ansluter sig) är ändå kärnvapenförbudet den enda moraliskt försvarbara åtgärden. Andra internationella konventioner har tidigare setts som ”orealistiska” men de har efterhand fått en övertalningskraft. Detta borde också ske med kärnvapenförbudet. Läs artikel