Den 7 oktober var det tjugo år sedan USA startade kriget mot Afghanistan. Amerikanska och brittiska bombplan attackerade mål i hela landet.
Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och i de två säkerhetsrådsresolutionerna direkt efter den 11 september ( 1368 av den 12 september och 1373 av den 28 september) ges inget mandat för USA att intervenera militärt.
Idag är det nästan tyst om kriget. Istället är det ett stort mediepådrag om situationen för afghanska medhjälpare till ockupationsmakterna.
Själva kriget är besvärande och i Väst vill man helst att 20-årsminnet skall förbigås med tystnad.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg kände sig dock förmodligen tvingad att säga något :
“Alla Nato-allierade var överens om att gå in i Afghanistan till stöd för Förenta staterna. Vi hade ett klart mål att hindra Afghanistan från att bli en tillflyktsort för terrorister som hotade våra nationer. Vi fullföljde det målet, vår militära intervention var inte förgäves.” (Tolo News 8/10)
I det korta uttalandet kunde Nato-chefen få in två osanna påståenden.
Nato-medlemmarna fick inte USA:s tillstånd att delta i angreppet den 7 oktober 2001. Nato hade enats om att attentaten den 11 september var ett angrepp på USA och att de krävde gemensamt agerande enligt artikel 5 i Nato-stadgan, en för alla, alla för en.
Men USA var inte intresserat av samråd och överenskommelser med Nato-medlemmarna vilket hade kunnat försinka bombkriget. Man ville ha fria händer. President George W. Bush valde att ta med Storbritannien som partner i attackerna medan övriga Nato-medlemmar fick sitta och vänta till dess Isaf bildades i december 2001 med mandatet att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivningar.
Mönstret kom sedan att upprepas under hela det tjugo år långa kriget. USA bestämde enväldigt utan att ens tillfråga Nato eller för den delen andra stater som Sverige som också deltog i Isaf.
När president Barack Obama företog den stora upptrappningen 2009 genom att sända ytterligare 30000 amerikanska soldater och proklamerade upprorsbekämpning enligt COIN-doktrinen med massiva nattliga räder i afghanska hem fick Nato och andra deltagande stater läsa om besluten i efterhand. COIN-kampanjen genomdrevs av befälhavaren David Petraeus för alla utländska styrkorna i landet.
Då president Joe Biden bestämde sig för att slutligt dra tillbaka styrkorna körde han över både Nato-chefen Stoltenberg och tunga Nato-medlemmar som Tyskland, Storbritannien och Italien. På Natos toppmöte i Bryssel den 14 april 2021 dikterade USA uttåget bakom lyckta dörrar med tystnadslöfte om att medlemsstaterna inte fick tala med medierna om mötet.
Stoltenbergs andra påstående om kriget som en framgångsrik operation att stoppa internationell terrorism är falsk historieskrivning.
Kriget kom aldrig till för att bekämpa internationell terrorism.
Al Qaida fanns i landet men var bara en obetydlig rörelse. Den tidigare CIA-chefen Leon Pannetta uppskattade dem ett par år efter USA:s angrepp till 50–100 ”eller kanske ännu färre”. (Huffington Post 27/6 2010).
Däremot växte den internationella terrorismen explosionsartat när kriget i Afghanistan och Irak fortsatte år efter år med radikalisering av islamska grupper och bildandet av IS som följd.
Idag finns IS och al Qaida åter i Afghanistan och nu är det talibanregeringen som får ta hela bördan att bekämpa dem.
Det är närmast patetiskt att Nato-chefen efter den katastrofala utländska interventionen i landet försöker svära sig fri från ansvaret.
Två dagar efter det att Kabul intogs utan motstånd kastade Stoltenberg skulden för sammanbrottet på den afghanska regeringen:
”Det afghanska ledarskapet misslyckades att stå upp. Detta misslyckande ledde till den tragedi vi ser idag.” (AP 17/8)
Svenska regeringen har sedan sammanbrottet hållit en låg profil och de annars så karska uttalandena vi hört under en rad år om att svenska styrkan i Afghanistan ”gör skillnad” hörs inte längre.
Försvarsminister Peter Hultqvist gör en märklig krumbukt då han den 5 augusti inför sammanbrottet uttalar sig om Sveriges roll för Expressen.
Nu var vi inte ansvariga och kunde inget påverka, heter det. Vi hade bara att följa vad andra beslutade. Hultqvist kunde heller inte förmå sig att nämna USA. Istället blev det ett mumlande om det internationella samfundet.
”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”, och i det har Sverige inget ansvar för vad som sker:
”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.”
Ingenting har heller hörts från regeringen med anledning av att det var exakt tjugo år sedan kriget startade.
Afghanistankriget är inget regeringen vill ta i ens med tång. Den hoppas att eftermälet blir att Sverige gick med utan eget ansvar.
Ett skamlöst slut på ett skamligt krig!