Utredningen ”Sverige i Afghanistan 2002-2014”presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars först vid en pressträff på UD och senare på kvällen på ett möte på ABF i Stockholm.
Trots att utredningen håller en låg ton är resultaten av 15 års krig med svenskt deltagande under Natos ledning förödande.
På få om ens några områden har det framåt. I de flesta fall har det blivit sämre. Säkerhetsläget är det värsta sedan kriget startades 2001.
Med på pressträffen var också utrikesminister Margot Wallström som också fick frågor om kriget. Uppenbarligen är hela Afghanistaninsatsen en het potatis som ingen ansvarig politiker vill ta i.
På frågan om det var rätt att svenska Isaf-styrkan genomförde den av USA lanserade anti-terroriststrategin COIN ( Counterinsurgency) som bland annat byggde på massiv insats av så kallade targeted killings med nattliga räder i afghanska hem blev svaret undvikande och man hänvisade till att det skedde under en tidigare regering. En annan fråga var om det var värt att satsa sammanlagt 27 miljarder ( huvuddelen militärt) med 5 döda svenska soldater, många skadade och ett okänt antal afghaner dödade. Här blev svaret att hon inte kunde säga vare sig ja eller nej.
Rapporten anger sex mål för den svenska insatsen: minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, demokratiskt samhälle, kvinnors ställning samt trovärdighet för och förmåga hos Sverige att som deltagare i internationella insatser.
De första fem målen uppnåddes inte alls eller bara till någon del.
Som övergripande mål sattes 2010 :
”Sveriges engagemang skall stärka Afghanistans förmåga att upprätthålla stabilitet och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt erbjuda sina innevånare möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och en rättvis och hållbar utveckling.”
Domen över målet är bister: ”måluppfyllnaden som helhet är låg.”
Ett mål sticker dock ut åt andra hållet.: ”Trovärdighet för och förmåga hos Sverige att som deltagare i internationella insatser” – här gör utredningen bedömningen att ”det föreligger en tillfredsställande måluppfyllnad.”
I klartext handlar det om att Sverige kvalificerat sig som en trovärdig partner till USA/Nato i kommande internationella operationer: ”Deltagandet i Isaf bidrog till att partnersamarbetet mellan Nato och Sverige utvecklades.”
Kriget i Afghanistan är USAs krig. Kommandostruktur, insatsregler och överordnad strategi som COIN bestäms av USA ( via Nato). Av detta finns inte mycket beskrivet i utredningen. Tone Tingsgård förklarade på direkt fråga att USAs politik i Afghanistan föll utanför utredningens uppdrag.
Utredningen lägger fram några förslag till framtida förbättringar , om det är så att Sverige skall fortsätta att delta i internationella operationer. Sverige borde då från början slå fast en egen strategi och mål.
Detta föranledde Bengt Kristiansson ( tidigare generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén) att ställa frågan hur pass realistiskt det vore att vi som ett litet land kunde bestämma sådant själva när USA har det överordnade kommandot i insatserna. Vidare om vi inte istället tidigt borde dragit oss ur. Tone Tingsgård höll med men ursäktade det svenska handlandet med att vi inte kunde ta tillbaka trupperna då andra stater fortsatte. Hon summerade att det var ”mycket som var ´obra´, mycket kanske var onödigt” i insatsen.
Uppgiften att Sverige lyckats bäst med att inge förtroende hos USA/Nato för vår militära insats liknar slutsatsen i den norska utvärderingen. Även där misslyckades de civila målen, men Norge visade sig vara en lojal partner till USA. (Den norska utvärderingen har kommenterats på denna sajt.
Från flera håll har det tidigare framförts att yttersta målet för Sverige i Afghanistan var att kvalificera sig som en pålitlig militär partner till USA/Nato.
Utredningen gick aldrig vidare med de påståendena. Trots en relativt öppen och ärlig utredning har frågan om varför Sverige var i Afghanistan fortfarande lämnats obesvarad.