På sajten har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats den amerikanska militäranalytikern, professor emeritus ”of International Relations and History” vid Boston University samt presidenten vid Quincy Institute, Andrew Bacevich. Hans näst senaste bok, The Age of Illusions, är anmäld här .
I sin nya bok, After the Apocalypse. America’s Role in a World Transformed (American Empire Project., Metropolitan Books 2021), argumenterar han kraftfullt om USA:s sårbarhet vad gäller nationell säkerhet, rasism och dess självpåtagna roll som världsledare. Bacevich beskriver läget som “att vara på kanten av katastrofal förstörelse” och argumenterar för att ”USA måste rikta blicken inåt, mot sin egen hemisfär och inte mot slagfält i Mellersta östern eller mot konflikter i Asien-Stillahavsområdet”, noterar en recensent.
Bacevich beskrivning av Trump-administrationens tillkortakommanden under pandemin och i förhållande till rasism är övertygande, men här ska fokus läggas på USA:s roll som ursurpator och ”America First”-retoriken. Vad säger oss amerikaners uppfattning att Amerika är något exceptionellt, något som står över andra nationer?
För Bacevich är det klart att denna förgiftade självsyn har lett landet vilse sedan slutet av det kalla kriget. Och det är inte fråga om vilket parti som har lett landet: ”De tog oss på fel väg, arm i arm.”
Först Trump teatraliska ”America First” och nu Bidens budskap att ”American is Back”. Vilken är skillnaden?
Jo, att Biden till en del vill föra en mer rationell politik genom att återvända till Världshälsoorganisationen (WHO), till Parisavtalet (miljön) och möjligen till Iranavtalet ska han ha kredit för. Men vad gäller USA:s militära engagemang är det status quo i Europa, och i Asien-Stillahavsområdet synes Biden vilja medverka till vad som ser ut att bli ”ett nytt potentiellt kallt krig”.
Rubriken till kapitel 7 lyder ”KISSINGER, YOUR EMPIRE GOODBYE” och inleds med några visdomsord: “Handboken om ’Effective Imperial Management’ består av tre grundläggande principer.
(1) Invadera inte Ryssland,
(2) Dela på kostnaderna,
(3) Förmåner måste återföras till USA.”
Bacevich ger en målande beskrivning av hur tidigare imperier missat budskapet och fallit: ”Bortse från denna kanon av imperieförvaltning och du kan lika gärna kyssa ditt imperium adjö. Detta beskriver den svårighet som medlemmar av den amerikanska eliten för nationell säkerhet står inför när Apokalypsen 2020 svepte över det amerikanska imperiet.”
Men president Joe Biden kommer inte att tillkännage existensen av ett amerikanskt imperium, trots att han försöker reparera skador som hans företrädare har orsakat, tror författaren.
President Bill Clinton (”nationens första babyboomer”) sökte etablera ett ”Effective Imperial Management”, men tappade snabbt kontrollen: ”Genom att försöka påtvinga somalierna en politisk ordning med västerländsk design hade USA (med FN-stöd) underblåst väpnat motstånd mot närvaron av utländska trupper. Mogadishus gatukamp var ett direkt resultat. ” Och vidare: ”Kosovokriget 1999, en annan intervention som motiverats av humanitära skäl, illustrerar hans förmåga att sprida glädje upp till det maximala, med attacker i hjärtat av den serbiska huvudstaden Belgrad …” ”Clinton firade: en seger för en säkrare värld, för våra demokratiska värderingar och för ett starkare Amerika ” Detta var “bunkum” (struntprat), men enligt Bacevich ”också vintage Clinton”.
Clintons experiment i Mogadishu och Kosovo (”tillsammans med andra mindre konflikter som involverar våldsanvändning”) fick honom att lägga till tre ytterligare regler i boken om effektiv imperie-management:
(4) undvik att använda markstyrkor;
(5) satsa på ”airpower”; och
(6) förklara framgång vid första möjliga ögonblick och titta inte tillbaka.
Bacevich sammanfattar: ”bomber, inte soldatblod; symbolisk handling i stället för avgörande resultat. Clintons tre ändringsförslag, ibland kallade ’Clinton-doktrinen, tjänade honom väl politiskt.”
Men de kommande presidenterna lärde sig inte läxan av Mogadishu och Kosovo. Och därför gick det som det gick i Afghanistan och Irak.
”Det var Clinton som tillät USA att gå sovande (”sleepwalk”) igenom det första decenniet av tiden efter det kalla kriget.” Och som den gode historiker Bacevich är, blir hans dom över president Bush den yngre inte nådig: ”George W. Bushs operation Iraqi Freedom motsvarade dårskapen i Bonapartes och Hitlers försök att erövra Ryssland, om också i välsignat mindre skala. […] Det snabbaste sättet att döma ut ett imperium är att expandera när konsolidering står på dagordningen. Bonaparte 1812 och Hitler 1941 begick den kardinala kejsarsynden. Så gjorde Bush 2003. Ingen av dessa ledare insåg att hans imperium hade nått sina naturliga gränser.”
Vad gäller regel nr. 3 (”Förmåner måste återföras till USA.”), blev det efter 9/11 allt svårare för det amerikanska imperiet att göra livet bättre för den vanliga medborgaren.
Och Bacevich är skoningslös mot tidigare utrikesministern Hillary Clinton: ”Clintons beskrivning av exceptionellt amerikanskt globalt ledarskap … förankrat i våra mest värdefulla värden. […] utgjorde ett bedrägeri som knappast var mindre groteskt än något av Donald Trumps. Hon var inte heller den första eller den sista som ägnade sig åt detta bedrägeri. “
Huruvida “American Exceptionalism” i någon form kommer att överleva är en öppen fråga enligt Bacevich.
Författaren avslutar boken med ett råd till presidenten: ” Det slutgiltiga målet för USA:s politik är – eller borde vara – att främja skapandet av en världsomspännande gemenskap av laglydiga nationer som lever i harmoni med varandra – om inte evig fred, åtminstone ömsesidig samexistens. Europa idag vittnar om genomförbarheten av det målet.” Och han rundar av med att ”USA bör därför meddela sin avsikt att dra sig ur Nato under det kommande decenniet.”
Boken rekommenderas å det starkaste.