Det är rätt besynnerligt att iaktta alla de svenska opinionsbildare och självutnämnda experter, så kallade pundits, som önskar, att spänningsnivåerna mellan Ryssland och de västliga makterna ska höjas. De oroar sig för att den nye amerikanske presidenten inte kommer att vara tillräckligt hård mot sin ryske motpart, att han inte ska läxa upp honom efter noter. Så mycket västerländsk civilisation och civilitet.
Man betonar, att dagens ryska härskare beter sig illa men glömmer, att det var sju resor värre under den sovjetiska – inklusive den poststalinska – epoken. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg blundar ihärdigt för detta faktum. Han ältar, som så många, Georgien och Ukraina och beklagar att ”det aldrig [verkar] bli några verkligt negativa konsekvenser för Ryssland” (14/6). Sanktionspolitiken har undgått honom.
Lindberg tror också på fullt allvar, att dagens Ryssland är en enmansdiktatur: Putin, ”skurken”, håller alla trådar i sina händer. Så har envälden aldrig fungerat. Fursten, suveränen, stöder sig på ett gäng, en kamarilla, ett nätverk, som han i långa stycken är helt beroende av. Absolutistiska regimer kan därför vara väldigt fragila. Se hur det gick för Ceausescu. De flesta ryska tsarer var självhärskare bara till namnet. Och Putins eventuella palatsbygge kan inte mäta sig med den kejserliga aristokratins.
Man måste fråga sig, vad sådana fasoner – ren fåfänga, byggde sig inte också Göran Person en herrgård? – har med en framsynt säkerhetspolitik att göra. Sverige, som stat och folk, har allt att vinna på lågspänning, avspänning. Det borde vara lika naturligt för den svenska statsledningen som för den finska att inbjuda Rysslands statschef på ett besök här. Vi skulle ha allt att vinna på en sådan gest. Chrusjtjov kunde komma trots föregående Ungerinvasion och Kubakris. (Från Washington kom ingen amerikansk president förrän Obama. Behovet var knappast påkallat – då heller.)
Egendomligt är det, att svensk utrikespolitik (under diverse regeringar) har vridits om – till en vilja att belöna och bestraffa, från en strävan att lugna och lindra oss själva och omvärlden; från att betona det som är gemensamt till att förstora skiljelinjer, som redan i utgångsläget är så uppenbara. Det har gjort oss irrelevanta som trovärdiga aktörer och reducerat oss till en population av trossmänniskor – servilitet har ersatt civilitet. Vi inger i fallande grad respekt. Allt detta är självförvållat.
Det russofobiska har i själva verket blivit en hämsko för vår självrespekt. Våra ledare dömer, men de förstår inte, att de också blir bedömda. Klok statskonst måste vara att värdera sambandet och styrkeförhållandet mellan dessa influenser. Norges statsminister Erna Solberg har klokt påtalat, att hennes lands trygghet och säkerhet inte får avgöras av vad som sker i Sydkinesiska sjön. För Norge är Ishavet viktigare än Stilla havet. Om Norge inte kommer överens med Ryssland, blir det fatalt, ifall det kommer till en urladdning på andra sidan jordklotet med viktigaste allianspartnern upptagen där.
Det är därför man måste ha ett gott förhållande till sina grannar, vilka de nu råkar vara. Du väljer dem inte, men du kan råka illa ut, om du alltför mycket lägger dig i deras egna affärer. Om de kommer dig in på livet, är det en annan sak. Våra inhemska rysshatare har inte förstått, hur angeläget det är att undvika detta.