Akademisering är en generell trend i det postindustriella samhället. Den ses som murbräcka för att höja vissa yrkens professionella status, ge deras utövare bättre anställningsförhållanden och lönevillkor. Tidigare praktiska, tvååriga yrkesutbildningar har under några decennier erövrat full akademisk examinationsrätt. Även konstnärliga utbildningar har akademiserats: du kan exempelvis bli doktor i balett. Idrottsområdet är ännu förskonat från detta mode. På en högskola för konstnärlig utbildning i Stockholm kan man avlägga doktorsexamen – för lärare som själva till en överväldigande majoritet är odisputerade. Det paradoxala är, att den professionella autonomin inom så gott som alla sektorer underminerats genom yttre regeltvång och normstyrning.
Officersyrket omfattas numera av denna fluga. Tjänar då de militära kapaciteterna på detta, eller tar kärnverksamheten rentav stryk? Det är frågor som sällan ställs. Forskare från olika discipliner har naturligtvis ett särintresse av att officerare går kandidat-, magister- och doktorandutbildningar – det blir flera tjänster för dem på det viset. Men alltså: vilka vinster gör verksamheten som sådan och vilka skador tar den därav? Saken dryftas i ett skarpt inlägg av en dansk reservofficer (nedan).
Utgivarna
Det nye Forsvarsakademi er en ommer
Lars Ehrensvärd , major
For nylig genlæste jeg Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Jünger deltog i nogle af 1. Verdenskrigs hårdeste slag, blev såret 14 gange og tildelt Tysklands højeste orden, Pour le Mérite, for sit lederskab og usædvanlige mod.
Jüngers krig foregik på kompagni- og bataljonsniveau. Centralt i hans fortælling er, hvordan han og hans kammerater nærmest som insekter overlevede materielslagets stålstorm i lommer, huller eller bare var heldige. Når stålstormen, altså artilleriilden, lettede over frontsoldaterne, så krøb de overlevende frem, formerede ildlinjen og slog fjender ihjel med håndvåben, håndgranater, bajonet, kniv, kæppe og ikke sjældent de bare næver. Kun med en usædvanlig viljestyrke løste Jünger sine opgaver, oftest under tilsyneladende håbløse forhold. Stort set alle planer fulgte den eviggyldige sandhed: ”En plan holder kun til første sammenstød med fjenden”. Läs artikel