Att svensk krigskonst som mer eller mindre outtalat betonat en uppdragstaktisk ledningsfilosofi under hundratals år gått emot en USA inspirerad utbildningsfilosofi[1] är, enligt min syn, direkt skadligt för den svenska krigföringsförmågan. Svenska stridskrafter har ofta varit numerärt underlägsna, vilket frammanat en krigskonst som bygger på offensiv, rörlighet och en förmåga att kraftsamla för att nå ett avgörande. De geostrategiska förhållandena har bidragit till krig eller fred, men också till hur Sverige har fört krig liksom själva striden.[2]
Det som varit utmärkande för de svenska förbanden är Folket har utgjort truppen och befälet har normalt rekryterats ur folket. Ledarskapet har baserats på ömsesidigt förtroende, kamratskap och med frihet under ansvar, med chefen som föregångsman. Anfall är bästa försvar, försvar är till för att övergå i anfall.[3] Ovanstående speglar krigskonstens utveckling med utgångspunkt i det svenska samhället och ”folklynnet”, således något som passar våra förhållanden.
Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard[4] på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession.[5] Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen. Läs artikel
Se även inlägg på den här sajten av Anders Björnsson om akademiseringen av officersutbildningen