Det har varit mönstringstider för mina monumentalt skoltrötta söner. Den äldste sonen halkade in i rättan tid, trivdes och är nu anställd. Den andre mönstrade nyligen frivilligt och får väl hoppas på det bästa. Utbildningskapaciteten är ju inte vad den har varit.
Och i kombination med Fortifikationsverkets exempellöst framgångsrika utförsäljning av militära objekt, övningsfält och kaserner finns det ändå inte så många ställen att öva på. Lite oklart hur politikerna tänkte med just den delen av återtagandet men nu är det som det är. Vi som fick lära oss om effekterna av 1925 års försvarsbeslut har sovit med bettskena de senaste 20 åren. Som en god fader, och en gång extremt skoltrött, försökte jag uppdatera mig om vilka möjligheter som ges i firman idag och såg att reservofficersutbildningen är återuppväckt. Kul, tänkte jag som gammal reservare.
Men så läste jag: ”För befordran till löjtnant krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng”. Min nästa tanke var: varför då? På vilket sätt blir jag bättre på att leda pluton om jag har läst 180 poäng nordiska språk? […]
Jag anar en övertro på akademiska studier och certifiering som lösningen på ”kompetensbehovet” eller ”yrkets status” eller vad det nu kan vara. Och det inte bara inom Försvarsmakten. Det egna förbandets bedömning av duglighet borde ha större Bäring på befordran än 180 högskolepoäng. Dugligheten bedöms väl fortfarande av kollegor och chefer under utövande av befattning över tid? I så fall blir slutsatsen att de som formulerat högskolekravet inte litar på officerskårens förmåga att bedöma just duglighet. Och nu till min poäng: Vilka officersämnen stänger vi ute med kravet på 180 poäng? Har vi råd med det? Inte alla 20-åringar vet exakt vad de vill med sina liv eller brinner för ytterligare fyra års studier efter att just tagit sig igenom 12-13 års skolgång. Men de kan ändå bli utmärkta reservare. Läs artikel