Enligt Svenska Akademiens ordlista är aktivismen en ståndpunkt som förespråkar aktivt ingripande till exempel i krig.
Ett talande prov på detta fenomen från början av 1900-talet var aktivisten och riksdagsmannen Rudolf Kjellén, som pläderade för en allians med stormakten Tyskland inför det stundande krig som blev det första världskriget. Att den svenska flottan skulle vara ”alliansfähig”, det vill säga anpassad för en stormaktsstrategi, var ett slagord som han och andra propagerade. Den linjen mötte dock starkt motstånd och tillbakavisades.
Typiskt för den tidens aktivism var att den verkade för att dra in Sverige i krig på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt och då gällde det att satsa på Tyskland i förhoppning om att bli gunstigt behandlat och kanske få del av bytet vid en framtida fredskonferens. Aktivisterna var dock inte en homogen grupp utan det fanns motsättningar om både mål och medel.
Nu väcks aktivistiska tankegångar till nytt liv. Men det handlar förstås inte längre om Tyskland utan USA står i centrum med den starkaste dragningskraften. I fråga på fråga sker säkerhetspolitiska omorienteringar, där den svenska statsledningen genomgående väljer en linje som är förenlig med eller främjar USA:s intressen. Medlemskapet i det av USA dominerade Nato var i ett aktivistiskt perspektiv ett aktningsvärt framsteg och det långtgående DCA-avtalet med USA något av en kröning av framgången. Men det handlar inte bara om militära saker. Sverige har känsliga samarbeten med USA om kärnkraft, 6G, sanktioner, rymdfrågor, informationsutbyte, satellitövervakning med mera.
Den aktivistiskt inriktade falangen inom svensk säkerhetspolitik har breddats och varit framgångsrik under de senaste decennierna. Den har varit pådrivande i offensiv inriktning, både ideologiskt och i praktiken. Den torgförs under vaga koncept som ”solidaritet” och ”försvar för en regelbaserad världsordning”. Ett allt aggressivare tonläge mot Kina trappas nu upp och har blivit standard i säkerhetspolitiska dokument.
Aktivismen har bidragit till att föra Sverige in i krigen i Afghanistan, Libyen och Mali. Dessa krig har varit förödande för de drabbade länderna. De har också varit skadliga genom att den cyniska och brutala politik som styrt krigen inverkat på mentaliteten hos de svenska officerare som deltagit i dem och de beslutsfattare som drivit igenom insatserna. Dessa militära insatser har ytterst handlat om att ge legitimitet åt krigen i förhoppning om att tjäna in en ynnest från de västliga stormakter som drivit krigen.
Aktivister har med framgång drivit linjen att Sverige inte bäst försvaras genom att värna landet hemmavid utan genom att förbereda för militära insatser utomlands. Numera handlar det bland annat om Arktis, Finland, de baltiska staterna, Ukraina, Moldavien och den indopacifiska regionen.
Denna linje är i grunden långsiktigt ohållbar genom att den tenderar att lämna Sverige försvarslöst och genom att involvera oss i olika kriser som kan eskalera. Den är ansvarslös genom att den leder oss in i motsättningar mellan andra statera som vi inte orsakat och som vi inte har något inflytande över.
Det är i och för sig möjligt att förstå tanken att om kriget trots allt skulle komma så är det bättre att det utspelar sig på andra staters territorium än vårt eget. Så kan man till exempel se cyniska vinster i att låta Ukraina föra eget och andras krig, något som försvarsminister Pål Jonson påpekat som fördelaktigt. Det är bara det att om vi förbereder oss för eller till och med bidrar till ett krig på annan stats territorium så kan det bara alltför lätt leda till att vi blir indragna på allvar.
Pål Jonson och vissa andra medlemmar av regeringen har offensivt verkat för en upptrappning och förlängning av kriget i Ukraina, bland annat genom att utställa löften om att bidra med stridsflyg, genom att plädera för vapenanvändning utan restriktioner och genom att nu senast förbereda för placering av personal från FMV på plats i Ukraina för utbildning av ukrainska soldater. I dessa kretsar finns det inga ”röda linjer” som behöver tas på allvar. En del av dessa utspel är mer av det symboliska slaget. Uttalanden görs som ska legitimera eller till och med ge sken av att man är med och påverkar och utformar mäktigare staters strategiska ställningstaganden. Det är ett sätt att försöka visa framfötterna och att göra sig hörd i konkurrensen om de västliga stormaktens ynnest.
Aktivismen har varit framgångsrik i att avveckla Sveriges territorialförsvar till förmån för numera knappt två brigader av yrkessoldater som enligt planerna ska kunna kastas in i insatser utomlands, bland annat i Lettland, i Finland och möjligen även i den indopacifiska regionen.
De aktivistiska kretsarna vill ha en krigsmakt som är strömlinjeformad, som är präglad av internationell interoperabilitet, som består av för insats snabbt greppbara yrkessoldater och som saknar tydlig defensiv och nationell förankring. Krigsmakten ska vara ”alliansfähig”. Detta innebär att när det gäller utbildning, övning, tänkande, mentalitet, utrustning, försvarsmateriel, kommandovägar och planering så handlar det inte om vad som gynnar försvaret av Sverige bäst utan om en anpassning till utländska staters intressen, främst USA och andra ledande stater i Nato-kollektivet. För en genuin allmän värnplikt finns det inget utrymme här. Man får hoppas att Finland förmår behålla sin. I Sverige talar försvarsministern om att ändra lagstiftningen så att de fåtal värnpliktiga vi har ska kunna skickas på uppdrag i utlandet.
Enligt de senaste beskeden ska aktivismens nuvarande framgångar fullföljas genom att Sverige skrapar ihop någon bataljon som ska ingå i Natostyrkan i Lettland. Parallellt övervägs det att sända ett antal officerare och soldater till Natos styrka i Finland, nära den ryska gränsen. Därtill kommer att runt 150 officerare ska tjänstgöra i Natos högkvarter. När detta är genomfört blir Sveriges försvar inte så mycket mer än en Potemkinkuliss, om vi bortser från hemvärnet, som brottas med avgångar och ska internationaliseras, flygvapnet, som är en tillgång så länge det sysslar med övervakning och försvar av vår territoriella integritet, och vår begränsade flotta, som behövs för att skydda våra kuster men där en internationalisering är på tal.
Drivande i denna aktivism har ledande politiker som förre förvarsministern Peter Hultqvist och nuvarande försvarsministern Pål Jonson varit tillsammans med en rad av ledande militärer med överbefälhavaren Micael Bydén i spetsen, ett flertal diplomater och många lobbyister.
Vi befinner oss i brytningstider, där vi är bundna av ett Natomedlemskap, som vi må leva med, och ett DCA-avtal med USA, som vi är insnärjda i och som vi varken kan överblicka eller kontrollera. I dessa fördrag sitter vi långsiktigt fast. Manöverutrymmet är tämligen begränsat, i synnerhet när det gäller DCA-avtalet, som inte bygger på konsensus utan i bästa fall på samråd.
Medlemskapet i Nato leder till en löpande omformning av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Om man börjar uppifrån handlar det om en inordning under Natos olika kommandon, där kommandot i Norfolk i USA redan är utstakat för svensk del, men en särbehandling av Gotland är under övervägande med kommandot i Brunssum i Nederländerna som alternativ. Den svenska militära planeringen ska inlemmas i Natos planer, vilka kommer att bli dominerande. Ett centrum för flygvapnen i Norden är under planering och kommer av allt att döma att placeras i Norge. Ett Nato center för arméstyrkorna i norr kommer att placeras i Finland. Sveriges roll konkret i Nato utmejslas nu under hand. Det finns åtskilliga strategiska vägval här som ingripande kommer att påverka den egna försvarsförmågan, där en försvarsvänlig opinion har anledning att vara observant och motverka felaktiga linjeval.
Avtalet med USA kan bli mer eller mindre ingripande. Grunden är lagd genom tillgången till de sjutton baserna och den fria rätten att utnyttja svenskt territorium. I vilken utsträckning USA kommer att utnyttja sina rättigheter vet vi inte. Det ligger definitivt i farans riktning att svenska baser i norr kan komma att används som plattform för inringning och offensiv verksamhet riktad mot Ryssland. Vi har nyligen sett hur amerikanska bombplan utifrån norskt och finskt territorium rör sig nära den ryska Kolahalvön och hur Finland etablerar en bas långt upp i norr. Vi har också sett hur Sverige använts för sådana baseringar.
Ett stort problem kommer både när det gäller Natosamarbetet och DCA-avtalet att vara att viktiga frågor kommer att omfattas av utsträckt sekretess och att en belysning av sakernas tillstånd kommer försvåras av luddiga nya bestämmelser om utlandsspioneri.
Oaktat aktivismens taktiska och strategiska framgångar är den långsiktigt sett svag. Den har inga uthålliga lösningar på Sveriges reella och säkerhetspolitiska utmaningar. Oavsett sina hittillsvarande framgångar förblir den en återvändsgränd.
Mot den aktivistiska frammarschen har vi att ställa en försiktig, defensiv politik som är inriktad på att bygga ett eget starkt territorialförsvar och utforma en självständig utrikespolitik. Utan ett eget försvar värt namnet lär ingen annan stat vara beredd att bistå oss om allt skulle gå fel. Sverige lever inte upp till artikel 3 i Natofördraget, enligt vilken Sverige och andra medlemsstater ”ska för sig och tillsammans, genom kontinuerlig och effektiv egen beredskap och ömsesidigt bistånd, upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp.”