Nya Åland publicerade den 10 augusti en intervju med den pensionerade svenska generalmajoren Karlis Neretnieks, som under många år ägnat möda åt att det svenska försvaret ska användas utomlands, särskilt för att skydda de baltiska staterna. Två frågor som Neretnieks besvarar är av intresse. Den första gäller läget i det svenska försvaret. Den ställs mot bakgrund av att Neretnieks är av uppfattningen att Sverige borde kunna avdela resurser för Åland.
Intervjuaren konstaterar inledningsvis det uppenbara, nämligen att ”Sverige har ju, om uttrycket tillåts, ett bristfälligt försvar … Kan Sverige avvara några resurser?”
”– Det är helt sant, nej Sverige kan inte det i dag. Det är som du säger, det svenska försvaret är bristfälligt. Sverige har en mycket lång väg att vandra innan det – om det någonsin kommer dit – är i paritet med det finländska. Det finns mycket att göra.
Sverige rustade ner på bred front i början av 2000-talet. Det gör inte bara att man i dag saknar utrustning och manskap, utan att strukturer och kunskap försvann.
– Allt måste återskapas och det tar tid och är krångligt. Det tar tid att återskapa infrastruktur. Det behövs bygglov och miljöprövningar. Det mest allvarliga är att det försvann så mycket kunskap. Att återskapa kunskap är inte enkelt.
Sverige tog ett nytt försvarsbeslut 2020 och i höst väntas ytterligare ett.
– Det kommer leda till att vi efter hand kan bygga upp resurserna. Mitt önskemål är att vi om kanske fyra–fem år skulle ha förmågan att även bidra på ett verksamt sätt att försvara Åland och de estniska öarna. Att vi kan uppträda mer aktivt i Östersjön, men det kommer kräva stora pengar.”
Neretnieks har rätt i att försvaret saknar manskap och utrustning. Det är hederligt av honom att säga som det är. Försvarsminister Pål Jonson borde lära av detta.
Han gör dock inte klart att vad Sverige behöver är en välutrustad armé för försvaret av landet. Kriget i Ukraina verifierar att det är nödvändigt att ställa sig den uppgiften, om Sverige ska ha ett försvar som inger respekt och fungerar avhållande. Som Neretnieks torde vara väl medveten om, ingår inte denna centrala uppgift i de nuvarande planerna. Men det nämner han inget om.
Jämförelsen som han gör med det finländska försvaret blir missvisande, eftersom Finlands försvar till sin kärna bygger på allmän värnplikt, som utgör grunden för ett starkt eget territorialförsvar. För att i någon mån närma oss den finska försvarskapaciteten, behöver Sverige återetablera allmän värnplikt, vilket vi är för men Neretnieks är emot (ett problem med värnpliktiga är ju att de inte kan skickas utomlands, en uppgift som alltid varit högt prioriterad i Neretnieks tankegångar).
Den problembild han målar upp håller inte ihop, eftersom han inte tydliggör utgångspunkten, nämligen vilket försvar vi behöver. Bristerna i det lilla vi har av svenskt försvar idag (förutom flyg och flotta), knappt två brigader, bottnar knappast i problem med ”bygglov och miljöprövningar”. Det blir bara till undanflykter.
Hans ”önskemål” att Sverige snart ska ha förmågan att bidra till att försvara Åland och de estniska öarna, och även att kunna uppträda mer aktivt i Östersjön, är inte vårt perspektiv. Innan man börjar tala om andra uppgifter utanför det egna territoriet måste ett eget försvar vara på plats. Och om och när så skulle vara fallet, är det bara att konstatera att Åland tillhör Natomedlemmen Finlands territorium och att de estniska öarna (varför fixeringen på just dessa av alla öar i Östersjön!) tillhör Natomedlemmen Estland. Dessa stater har det grundläggande ansvaret för att säkra försvaret av det egna landet, inklusive öarna, med det bistånd som eventuellt och i bästa fall kan erhållas från Nato.
Dock inrymmer Åland även ur svenskt perspektiv en speciell problematik i och med att det ligger så nära Sverige och vår huvudstad att det är ett särskilt intresse för Sverige att Åland inte dras in i konfrontationer eller krigiska förvecklingar och riskerar att bli en bas för fientliga påtryckningar, hot eller aggression mot Sverige. Det talar för ett nära samarbete med Finland, som inte utesluter viss militär samordning, avseende bland annat minläggning och andra defensiva åtgärder.
Den andra frågan som ställs till Neretnieks och här ska beröras gäller den genom flera traktater befästa demilitariseringen av Åland. Finland, Ryssland och Sverige är tillsamman med flera andra stater parter här.
Intervjuaren frågar: hur ser du på demilitariseringen?
Neretnieks svarar att det inte finns några skäl att hålla fast vid avtalen med Ryssland, eftersom landet inte har någon avsikt att följa avtalen om det finns ett ryskt intresse att bryta dem. Avtalen fyller ingen funktion utan är mest ett problem och minskar allas vår säkerhet; svensk, finländsk och åländsk. Finland och övriga signatärmakter borde säga upp avtalen. Ryssland kommer säga nej, men då får de göra det.
Neretnieks har rätt i att man inte kan utesluta att en stormakt som Ryssland kan komma att bryta mot avtalen. Det är sådant som stormakter som Ryssland, USA och andra gör, särskilt i kritiska lägen. Men Ryssland har inte brutit mot avtalen eller begärt att de ska omförhandlas. Neretnieks förklarar inte varför det skulle ligga i Rysslands intresse att under överblickbar tid bryta mot avtalen eller vad Finland eller Sverige skulle tjäna på att avtalen förkastades.
Avtalen hindrar inte att ett starkt försvar av Åland förbereds nu. Att säga upp avtalen, som knappast är uppsägningsbara, skulle onödigt öppna för ytterligare en konfliktzon med ökande spänningar och risk för konfrontation. En sådan politik ligger inte i Sveriges intresse.
Finlands president Alexander Stubb har kommenterat (Yle 14/8) intervjun med Neretnieks och tydliggjort vad som behöver sägas i saken:
”Vi ser inte Ålands demilitarisering som ett problem, varken ur ett säkerhetsperspektiv eller ur ett institutionellt perspektiv. Om demilitariseringen hade varit ett problem skulle vi ha haft ett problem då vi förhandlade om vårt medlemskap i Nato, svarade Stubb.
…
Stubb framhöll att han under de senaste månaderna redan hunnit bekanta sig ”med de planer och den infrastruktur som vi har för Ålands säkerhet som ett demilitariserat område”, som han formulerade det.
– Jag sover nog mina nätter kanske bättre än denna pensionerade svenske general, sade Stubb.”
Om Ålands rättsliga ställning kan man läsa i denna artikel.
President Stubbs kommentarer kan läsas här:
Det går att läsa intervjun med Neretnieks här: