Trots att det har gått över hundra år sedan Ålandsfrågan (the Åland Case) fick sin lösning är det av stor vikt för den folkrättsliga utvecklingen att granska relationen mellan skyddet för minoriteter och principen om folkens självbestämmanderätt.
”Affirmations and assessments made in this context also seem to be surprisingly topical for present-day discussions about self-determination”, påpekar folkrättsprofessorn Peter Hilpold i boken Autonomy and Self-determination. Between Legal Assertions and Utopian Aspirations (Edward Elgars Publishing, 2018).
Efter Sveriges förlust i kriget mot Ryssland 1809, överfördes Finland inkluderande Åland till Ryssland genom fördraget i Fredrikshamn. År 1917 blev Finland självständigt, i linje med Lenins filosofi om folkens självbestämmanderätt, något som bekräftades i fredsfördraget i Brest-Litovsk den 3 mars 1918. Omedelbart efter kriget hade Finland inte hunnit konsolidera sin statsmakt över territoriet samtidigt som Ålands population, som var huvudsakligen svensktalande, ansåg att tiden var mogen att ansluta Åland till Sverige.
Efter det att Finland blev medlem av Nationernas Förbund (NF), hänsköt Storbritannien Ålandsfrågan till NF och dess juristkommitté (Kommittén) och en kommission (Kommissionen) för att undersöka frågan.
Det första spörsmålet var om NF hade kompetens att avgöra saken. Kommittén bekräftade dock att NF var behörigt att avgöra frågan om ålänningarnas tillhörighet:
“From the point of view of both domestic and international law, the formation, transformation and dismemberment of States as a result of revolutions and wars create situations of fact which, to a large extent, cannot be met by the application of the normal rules of positive law. […] Under such circumstances, the principle of self-determination of peoples may be called into play. New aspirations of certain sections of a nation, which are sometimes based on old traditions or on a common language and civilization, may come to the surface and produce effects which must be taken into account in the interests of the internal and external peace of nations.”
Och Kommissionen noterade:
“The fact must […] not be lost sight of that the principle that nations must have the right of self-determination is not the only one to be taken into account. Even though it be regarded as the most important of the principles governing the formation of States, geographical, economic and other similar considerations may put obstacles in the way of its complete recognition. Under such circumstances, a solution in the nature of a compromise, based on an extensive grant of liberty to minorities, may appear necessary according to international legal conception and may even be dictated by the interests of peace.”
Skyddet av minoriteter var endast den näst-bästa lösningen, även om den kanske var bäst vad gäller fredens bevarande, ansåg Kommissionen.
”The separation of a minority from the State of which it forms a part and its incorporation in another State can only be considered as an altogether exceptional solution, a last resort when the State lacks either the will or the power to enact and apply just and effective guarantees.”
Folkrätten medgav inte då och inte heller nu, att en nationell grupp skulle ha rätt att separera visst område från staten bara genom framställa ett önskemål om detta.
Hilpold skriver: “Generally speaking, the grant or refusal of the right to a portion of its population of determining its own political fate by plebiscites or by some other method, is, exclusively, an attribute of the sovereignty of every State which is definitely constituted. See ‘Report of the International Committee of Jurists Entrusted by the Council of the League of Nations with the Task of Giving an Advisory Opinion upon the Legal Aspects of the Aaland Islands Question’, League of Nations O.J. Spec. Suppl. No. 3, October 1920 [och] League of Nations, Report presented to the Council of the League by the Commission of Rapporteurs, Council Doc. B7/21/68/106, 16 April 1921.”
Det ska noteras att Kommissionen inte skrev att det fanns en rätt till separation enligt folkrätten, utan man bara antydde en sådan rätt, som dock inte var aktuell här, då ålänningarna inte var tillräckligt diskriminerade (”were not discriminated against to such an extent as to make secession a (political) option”).
Kommissionen föreslog därför att Åland skulle kvarbli i Finland, men skälen för detta är delvis anmärkningsvärda. Först av allt, lade man vikt vid att Åland hade styrts från Åbo sedan 1634. I folkrätten är uti possidetis–principen välkänd, vilken anger att nyformerade stater ska behålla sina gränser som man hade före självständigheten. Därtill ansåg Kommissionen att ålänningarna egentligen inte var intresserade av politiska förändringar som skulle leda till en integration med Sverige, utan mer av bevarandet av sin kulturella identitet. Och därför ansåg Kommissionen att principen om skyddet av kulturella minoriteter var ett bättre instrument. Därtill låg det Sverige i fatet att man hade varit neutralt under världskriget, medan Finland hade varit en del av segermakterna Man skrev:
“It would be an extraordinary form of gratitude […] to wish to despoil her [Finland] of territory to which she attaches the greatest value.“
Så frågan om ålänningarnas självbestämmanderätt övertrumfades av den primitiva logiken att en segrare måste belönas.
Sålunda bad man Finland att säkerställa ålänningarnas minoritetsskydd, vilket Finland verkställde genom Ålandsavtalet den 27 juni 1921. Avtalet implementerades som finsk lag. Och ålänningarna fick nu ett stabilt skydd mot diskriminering. I efterhand kan man notera att Kommittén och Kommissionen genom sina skrivningar hade öppnat upp för självbestämmande i fall där minoriteter undertrycktes. Men man angav inga rättsliga grunder för sina lösa antaganden. I nutid har frågan om folkens självbestämmanderätt fått ökad aktualitet. Se här och referatet av professor Marcelo G. Kohens artikel om ”Self-Determination” här
Senare samma år, i Genève den 20 oktober 1921, antogs en konvention om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna som innebar att Finland bekräftade det befästningsförbud som Ryssland deklarerade 1856. Konventionen bekräftade därmed den permanenta demilitariseringen och neutraliseringen av Åland. Den gav dock Finland rätten att försvara öarna och deras neutralitet. Den slutgiltiga överenskommelsen undertecknades av Finland, Sverige, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien (och Irland), Frankrike samt Italien. (Källa: Wikipedia). Om diskussionen i dagens Finland, se https://www.alliansfriheten.se/yles-valkompass-en-borgerlig-regering-kan-tanka-sig-att-slopa-demilitariseringen-av-aland-medan-en-blarod-regering-ar-emot-det-svenska-yle-fi/
https://www.alliansfriheten.se/de-gor-inrikespolitik-av-internationella-avtal-nyan-ax/
https://www.alliansfriheten.se/vad-nu-aland-4-saker-som-nato-finland-maste-overvaga-is-fi/
Läs också: Ålandsöarnas internationellrättsliga ställning