Trots deklarationer från den nuvarande statsledningens sida att landet efter decennier av underminering av den egna försvarsförmågan ska prioritera det nationella försvaret ger den oförtrutet Försvarsmakten i uppdrag att delta i och satsa stora resurser på internationella militärövningar. Det handlar om väsentliga belopp och resurser i övrigt. Den här gången medverkar Försvarsmakten i den norska övningen Cold Response 2016, som äger rum under februari och mars.
Enligt regeringens hemsida genomförs denna multinationella övning i krävande subarktisk miljö där totalt cirka 15 000 personer deltar i ett område som ger möjlighet att öva strid mot en kvalificerad motståndare med större förband och över stora ytor, vilket ger de medverkande erfarenhet av de ytor, volymer, tider och avstånd som strid i större förband innebär. I övningen ingår också flyg som övas i både svenskt och norskt luftrum. En svensk brigadstab leder en av de multinationella brigaderna i övningen.
Försvarsminister Peter Hultqvist upprepar i ett uttalande på regeringens hemsida typiska plattityder som brukar användas om deltagande i sådana här övningar när konkret analys vore på sin plats:
”Cold Respons ger värdefulla erfarenheter av en multinationell krishanteringsoperation och ökar interoperabiliteten hos svenska krigsförband. Övningen är också en viktig del i uppbyggnaden av den svenska förmågan att genomföra brigadstrid vilket i sin tur är en viktig del av den nationella försvarsförmågan.”
På försvarets hemsida återges i sammanhanget följande kommentar av Hultqvist:
”Dels är det en säkerhetspolitisk signal, att vi kan samarbeta med många andra länder, att svensk försvarsmakt lever i en internationell miljö. Men det scenariot också handlar om, är hur vi hanterar de eventuella kriser som kan uppstå i vårt närområde och i den miljö vi så att säga finns i. Och särskilt är det intressant med vinterförmågan, att den övas här. Sen är det ju det här med brigadformatet, det är viktigt att den kompetensen byggs upp i Försvarsmakten ordentligt igen. Att vi här samverkar med de andra länderna, det tycker jag också är väsentligt, det ligger också i linje med riksdagens beslut.”
Man blir inte mycket klokare av dessa uttalanden.
Att multinationella övningar av detta slag – i ett scenario och krigsfall som inte är vårt, i en terräng som inte är vår och enligt Nato-premisser som inte är våra – skulle effektivt bidra till att bygga upp den nationella försvarsförmågan, framstår som ytterst tvivelaktigt. Säkert har försvaret genom övningen lärt sig både det ena och andra. Konstigt vore det annars. Men övningen är ju inte utformad för att bidra till att bygga svensk försvarsförmåga eller trygga vår säkerhet, utan är styrd av helt andra intressen och prioriteringar. Övningar av detta slag är en spelplan som vi inte helt överblickar eller har kontroll över; där kan vi alltför lätt gå fel eller bli fel orienterade.
Att det är fråga om en säkerhetspolitisk signal, kan det inte gärna råda någon tvekan om. Frågan är emellertid om det i ett nationellt perspektiv är rätt signal och vad den närmare besett förmedlar för budskap. En utomstående betraktare torde vara benägen att dra slutsatser om budskapet utifrån de utgångspunkter och förhållanden som kännetecknar övningen. Ett litet land som Sverige bör vara försiktigt med sina signaler av detta slag, och särskilt återhållsamt när landet ger sig in i övningar anordnade av andra stater på premisser som vi inte överblickar eller styr över!
Det finns nog anledning att överväga dessa frågeställningar mer i detalj.
Vilka utgångspunkter har övningen Cold Response – försvar mot angreppskrig mot annat land?
Övningen har enligt den svenska försvarsmaktens hemsida ”ett fiktivt scenario baserat på en internationell krissituation där Säkerhetsrådet med stöd av FN-stadgans kapitel 7 antar en resolution som ger en Natoledd multinationell styrka rätten att med våld återupprätta de internationellt erkända gränserna. Den angripna nationen är sedan länge medlem i Nato, varför organisationen den 15 december 2015 åberopade Natostadgans kapitel [sic] 5 vilket har lett fram till Operation Cold Response 2016.”
Varför övar i så fall det militärt alliansfria Sverige för att delta i försvaret av ett Nato-land som utsatts för väpnat angrepp i strid mot FN-stadgan och som redan utlovats militär assistans enligt artikel 5 i Nato-stadgan, det vill säga av den militärallians landet valt att länka sitt öde till?
Tja, därom anges på hemsidan inte mer än en antydan:
”Natoprocedurer kommer att användas och partnerskapsländer ska kunna utgöra del av en koalition utformad för att effektuera relevanta åtgärder.”
Sverige bör självfallet inte hänge sig åt, planera för eller öva för något sådant ”effektuerande”. Sverige ska rusta upp försvaret och öva för ett eget starkt fredsbevarande nationellt försvar. Detta är av avgörande betydelse och styrs helt av egna nationella intressen. Att ett sådant återställande av vår försvarsförmåga är bra för Norge, Finland och närområdet i övrigt gör det inte mindre angeläget. De nordiska staterna har en gemensam grund att stå på, trots sina differenser.
Vilka deltar i övningen?
Övningen omfattar cirka 15 000 deltagare från 15 nationer, varav drygt 2 000 svenska soldater och officerare. Förutom Norge och Nato deltar Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Lettland, Holland, Polen, Sverige, USA, Tyskland, Spanien och Storbritannien.
Officiella mål
Övningsmålen är enligt Försvarsmakten att deltagande förband får möjligheter att vidmakthålla och utveckla förmågor genom att på taktisk nivå öva stridsteknik under kalla väderförhållanden med inriktning på spaning, inhämtning och bekämpning. Fokus ligger på interaktion mellan enheter i syfte att utveckla interoperabilitet och samverkan inom ramen för en multinationell styrka.
Detta är ju så allmänt hållet att det inte går att utvärdera eller verifiera. Men framförallt relateras målen inte till själva kärnan i frågeställningen varför försvarsmakten ska eller inte ska delta i en viss internationell övning. Det avgörande därvidlag är ju om övningen strategiskt och effektivt tjänar Sveriges övergripande säkerhetspolitiska intressen, ett starkt fredsbevarande försvar och stabiliteten i vårt närområde.
Det tror jag inte Cold Response gör men jag är lyhörd!
Finns det någon nytta med denna internationella övning?
Försvarsmakten framhåller:
Övningen ger enligt Försvarsmakten unika möjligheter att träna en multinationell insats i subarktiskt klimat; förmodligen den största utmaning som man kan ställas inför under en övning.
Övningsområdet är stort och utmanande för alla inblandade. Detta tillsammans med det stora antalet deltagande förband och möjligheten att öva strid mot en kvalificerad motståndare gör att alla från soldat till chefer får en egen erfarenhet av vilka ytor, volymer, tider och avstånd som strid i större förband innebär.
Dessa ytliga betraktelser duger inte. Nog ska väl landets nuvarande försvarsminister kunna förklara för medborgarna vad det är som nödvändiggör det närmast obegripliga internationella övandet!
Ytterligare information om övningen finns att hämta på regeringens hemsida och på den norska och svenska försvarsmaktens hemsidor (inklusive de broschyrerna som där finns att ladda ner).