Diplomaten Réne Nyberg, med toppstationeringar som finsk ambassadör i Berlin och Moskva, har skrivit en bok som är en familjekrönika, men långt mer än så. Det skildrar ett antal människoöden i skuggan av andra världskriget i Finland och Nordosteuropa. Författaren har på mödernet en judisk släkt. Modern valde visserligen att gifta sig med en gojim och försköts så av sin fader. Sonen Réne får klart för sig sammanhanget först i tonåren, han undervisas i tyskspråkig skola i Helsingfors och har kommit att behärska en rad språk. En del av släkten fanns i Lettland, däribland moderns kvinnliga kusin som tillsammans med sin man tog sista tåget från Riga till Moskva, när tyskarna kom på sommaren 1941. Efter kriget blev det återkomst till Riga.
Sista tåget till Moskva tecknar genom några personers dramatiska livshistoria konturer av den utsatta verklighet som var de östeuropeiska judarnas under förra seklet. I Baltikum, särskilt Lettland och Litauen, blev det fråga om en folkutrotning som verkställdes snabbt och systematiskt, av landsmän och av ockupanter, när Hitler slog till.
Vasilij Grossman, själv av judisk börd, var sovjetisk krigskorrespondent under detta förfärliga krig och medföljde de trupper som befriade det första förintelselägret, i Treblinka, när kriget närmade sig sitt slut. Hans reportage från denna händelse är en rasande anklagelseakt. Stalingrad, hans stora roman om slaget som vände den nazistiska krigslyckan, bygger på egna iakttagelser och andras direkta vittnesmål. Den blev positivt mottagen, även om klåfingriga politruker ville lägga texten till rätta för att motsvara ideologiskt styrda beställningar. Den version, som Robert och Elizabeth Chandler nu har överfört till engelska, torde ligga så nära man kan komma författarens egna intentioner och dispositioner.
Tvärtemot vad man kunde föreställa sig råkade Grossman inte särskilt illa ut under partidiktaturen utan kunde, som Robert Chandler har visat , ånjuta betydande inkomster från sitt författarskap; han hade också beskydd. De till svenska överförda romanerna Allt flyter och Liv och öde gör upp med statsideologin och kunde inte ges ut i hemlandet före sovjetstatens fall.
Det svenska ubåtskriget är historikern Ola Tunanders slutord i en många gånger hätsk kontrovers rörande faktiska eller föreställda ubåtar av främmande nationalitet i svenska farvatten. Tunander hör inte till dem som förnekar undervattensverksamheten som sådan, men han betvivlar att det i det stora flertalet fall har rört sig om sovjetiska, ryska eller öststatsubåtar – vilket har varit den officiella svenska hållningen. Han argumenterar för att intrången har styrts och utförts från Väst, och hans bevisföring är klart givande att följa. Ett syfte därmed skulle ha varit att vilseleda den svenska opinionen och sätta käppar i hjulet för Olof Palmes och andras idéer om gemensam säkerhet och förtroendefulla relationer österut.
Ett på alla sätt besvärande faktum är att den svenska marinen aldrig har lyckats fånga, än mindre sänka en främmande undervattensfarkost, och de gånger den varit i närheten därav, har intresset på högsta håll varit synnerligen måttligt.
Inget enskilt arbete satte någonsin sådana spår i det svenska nationalmedvetandet som Fältskärns berättelser. Zacharias Topelius’ epos har förvisso åldrats med skönhet och värdighet. Och svensk prosa når aldrig högre än i den långa inledningen till denna samling av historiska berättelser. I dessa möts krig och vardag, fattigdom och stolthet, språklig enkelhet och en genomarbetad narrativ struktur. Nu föreligger en vetenskapligt ederat upplaga i fyra volymer av Topelius’ obestridliga mästerverk.
Alla dessa under året utkomna böcker anbefalles till läsning och studium under mörka vinterkvällar.
Omnämnda arbeten:
René Nyberg, Sista tåget till Moskva. Förlaget.
Valisy Grossman, Stalingrad. New York Review Books.
Ola Tunander, Det stora ubåtskriget. Medströms förlag.
Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser. Svenska litteratursällskapet i Finland.