Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. I modernare tid har den stötts av bland andra Thorbjörn Fälldin och Karin Söder (båda C), av Ola Ullsten och Hans Blix (båda FP/L). Först efter kalla krigets slut börjar den nationella samsynen spricka. Det ena partiet efter det andra byter fot och bryter med sitt förflutna. Det uppkommer en osäkerhet om vart Sverige ska ta vägen.
I dagens läge behöver Sveriges försvarskraft förstärkas; behovet har funnits länge. Men det måste ske på sådant sätt att vi inte ses som del av en anfallande part. Vår alliansfrihet är inte utslag av feghet utan av klokskap. Att den är av gammalt datum är ingen anledning att kasta den på sophögen.
Således: Vi ska ha ett försvar som är inriktat på att försvara vårt land och vårt territorium. Vi ska verka för att respekten för FN-stadgans förbud av våldsanvändning upprätthålls. Vi ska verka för fred och internationell avspänning. Dessa gamla svenska principer står i motsättning till ett svenskt Nato-medlemskap. Läs insändaren