Anförande vid möte den 4 mars på Medborgarplatsen i Stockholm
Parollen för detta möte är Ja till alliansfrihet – Nej till svenskt Natomedlemskap.
Man kan ha olika åsikter om Nato men vi förenas här kring att vi vill bevara Sveriges alliansfrihet.
Jag är inte emot ett medlemskap i Nato av ideologiska skäl. Mitt ställningstagande grundar sig på övertygelsen att Sverige bäst bevarar sin självbestämmanderätt och har bäst möjligheter att stå utanför ett krig om vi är alliansfria.
Andra länder i vårt närområde har gjort valet att gå med i Nato. Norge och Danmark redan i slutet av 1940-talet utifrån sina erfarenheter av tysk ockupation under andra världskriget och de baltiska staterna utifrån sina erfarenheter av både tysk och sovjetisk ockupation. Det är dessa länders eget val och de har använt sin nationella självbestämmanderätt att bli alliansmedlem vilket utomstående länder inte kan kritisera dem för.
Sverige har en helt annan historia. Vi har varit alliansfria i mer 200 år vilket bidragit till att vi kunnat stå utanför upprepade krig i vårt närområde som Krimkriget i mitten av 1800-talet, första världskriget och sedan andra världskriget.
Under kalla kriget stod vi utanför blocken och kunde fungera som buffert mellan öst och väst och därmed bidra till att minska spänningarna i vårt närområde.
Viktigt var också att båda sidor respekterade vår alliansfrihet och såg det som en försäkran att vårt territorium inte skulle upplåtas till någondera sidan för baser och anfall mot den andra.
Grunden för den respekten var att Sverige hade ett starkt territorialförsvar med allmän värnplikt som gjorde alliansfriheten trovärdig.
Vid ett svenskt Nato-medlemskap sker en dramatisk förändring av vår försvars- och säkerhetspolitik.
Den svenska alliansfriheten bygger på att vi inte skall binda oss till stormakter utan bevara vårt handlingsutrymme så att vi kan undvika att dras med i stormakternas ständiga konfrontationer som kan stegras bortom all kontroll, något som vi inte kan påverka. Det ligger inte i vårt nationella säkerhetsintresse att dras in i stormaktspolitikens svåröverblickbara konjunkturer och turbulens som mycket väl kan leda till militära sammanstötningar.
Nato styrs i första hand av USA och i andra hand av de europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien som också är kärnvapenmakter.
Ytterst är det USA:s eget nationella intresse som tenderar att bli avgörande för hur också Nato kommer att ställa sig i olika säkerhetspolitiska frågor.
Ett tydligt exempel på det är diskussionen i den amerikanska kongressen 1949 då man skulle besluta om Nato-stadgan och särskilt vilka förpliktelser medlemmar skall ha för att komma till hjälp om någon blir angripen.
Det handlade om formuleringen av den omtalade artikel 5 i Nato-stadgan som felaktigt brukar anges som en garanti för att Nato-medlemskap innebär solidarisk militär hjälp vid angrepp. Kongressen slog fast att USA aldrig på förhand fick gå med på bindande garantier gentemot andra medlemsstater om de angreps militärt utifrån. USA förbehöll sig rätten att bedöma om och hur ett stöd skulle ges utifrån vad man ansåg bäst för USA:s egna nationella intressen. Artikel 5 kom därför att lämna öppet vilket bistånd staterna skulle ge varandra. Några försvarsgarantier för militärt stöd finns inte vid ett Nato-medlemskap.
På den här viktiga punkten har både den förra och den nuvarande regeringen vilselett allmänheten med att tala om ”försvarsgarantier” vid ett medlemskap.
Från ledande politiskt håll talar man om Nato som en försvarsallians. Det kan ha legat något i det då alliansen bildades och många stater upplevde ett hot från Sovjetunionen.
Efter murens fall bortföll till stor del hotet från öst som ett motiv för Natos existens.
Alliansen styrdes då av USA över till att genomföra operationer utanför sitt egentliga område som i flera fall saknade folkrättslig grund. Natos bombkrig mot Jugoslavien var ett flagrant brott mot FN-stadgan. Nato deltog under 20 år i det USA-ledda kriget i Afghanistan och Nato ledde bombkriget mot Libyen 2011 med olagligt störtande av den libyska regeringen.
Natos historia med dessa interventioner efter kalla kriget borde vaccinerat även svenska politiker mot att reservationslöst ställa upp på Natomedlemskap (endast Mp och V var emot).
När svenska regeringen på våren förra året på ett närmast kuppartat sätt tog beslut att ansöka om medlemskap i Nato var det med argumentet att den säkerhetspolitiska situationen var så allvarlig att vi riskerade krig eller konflikt med Ryssland efter invasionen i Ukraina.
Det står nu klart att ett militärt hot föreligger inte idag mot vårt land vilket både ÖB och regeringen medger men stämningen i våras användes för att, utan förankring i partier eller hos allmänheten, forcera igenom beslutet.
Vi har varit alliansfria för att i alla säkerhetspolitiska lägen själva kunna avgöra hur vi skall agera för att undvika dras in i krig och konflikter. Vår svenska självbestämmanderätt kommer att utsättas för svåra påfrestningar vid ett Nato-medlemskap. Stormakterna och främst då USA kommer i olika situationer att utöva press på oss att följa deras linje även om den inte ligger i vårt intresse.
Det finns inget i Natostadgan som inskränker vår självbestämmanderätt men hela Natos historia visar att det är stormakternas agerande som oftast blir bestämmande för övriga medlemsstater. Grekland pressades till att ställa sig bakom bombkriget mot Jugoslavien. Kravet på lojalitet med USA fick övriga Nato-stater, trots skarp inre opposition, att delta i Afghanistankriget. Småstater som Norge fick ge med sig för Nato och ställa upp med bombflyg för att eliminera Ghadaffi.
Rysslands angrepp på Ukraina är totalt i strid med folkrätten och ett aggressionskrig som måste fördömas.
Hur Sverige sedan skall ställa sig till involveringen i själva kriget är en fråga som vi själva skall avgöra, inte Nato och inte stormakter.
Den traditionella svenska linjen vid krig där stormakter är inblandade som Korea 1950 och Gulfkriget 1990 innebar att vi hävdade vår självbestämmanderätt trots tryck från stormakter att gå med militärt. Vi gav humanitärt stöd och skickade fältsjukhus.
Grunden var att undvika bli del i stormakternas konflikter.
Ukraina är angripet och har rätt till självförsvar och rätt att ta hjälp från andra länder genom olika former av kollektivt självförsvar. Ukrainas folk utkämpar ett rättfärdigt försvarskrig.
Det innebär inte att Sverige måste bidra med vapen. Vi borde hålla fast vid den sedan 70 år tillbaka fastslagna politiken att inte skicka vapen till ett land i krig. Det innebär inte att ta ställning för Ryssland på något sätt utan bygger på den långa säkerhetspolitiska linjen att undvika att bli del i en stormaktkonflikt som nu ser ut att bli ett faktum då USA mer och mer involveras genom stora vapensändningar samtidigt som Ryssland trappar upp.
Nato och USA trycker på för att vi skall ordna in oss i ledet vilket som värsta scenario kan medföra att vi blir med i ett storkrig i Europa.
Svensk självbestämmanderätt måste värnas så att vi kan handla utifrån vårt eget nationella intresse att stå utanför krig. En viktig förutsättning för detta är att ett starkt svenskt territorialförsvar återupprättas. Vi kan inte räkna med att någon utomstående makt skall försvara vårt land.
Svensk alliansfrihet ger oss idag liksom tidigare bästa möjligheterna att stå utanför konflikter och krig.