Utgivarna: Används verkligen riksdagens anslag till det militära försvaret på rätt sätt? Den frågan ställer sig riksdagsman Stig Henriksson. Han pekar på hur den alliansfria Finland, så likt Sverige i olika avseenden, har prioriterat inom ramen för sin försvarsmakt som har ungefär lika mycket pengar att röra sig med som den svenska. Alliansfrihet är också framgent en realistisk möjlighet.
Stig Henriksson:
De bästa argumenten för NATO?
Efter vattendelaren Krim/Ukraina så har spänningen i vårt närområde höjts drastiskt.
- Endast genom att samordna och dela resurser kan vi ha någon chans, och det är Nato som finns.
- Idag har vi en ensidig solidaritetsförklaring och vi uppfattas som Natos 29:e medlem – dock utan att ha de säkerhetsgarantier ett medlemskap innebär.*
- Vi saknar egen försvarsförmåga.
- Fler?
Vad kan sägas om dessa argument?
- Utan att ursäkta, men kanske förklara: Rysslands känsla av inringning. Den är historiskt betingad: Karl XII, Napoleon, första världskriget, ententen 1918–1922, Hitler….
Inringat av Nato-baser från Grönland, Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Tjeckien, Grekland, Turkiet och även Uzbekistan. Lurat om Libyeninsatsen: flygförbudet blev omedelbart flyganfall. Och lurat om Polens Nato-inträde.
Spänningen i Östersjön – vad händer med den om Sverige (och Finland) går med i Nato? Betyder det att Putin får bestämma? Tvärtom! Vi ruckar inte på vår ”grand strategy” sedan 200 år på grund av av Putin!
Ja, Ryssland rustar upp våldsamt, som Peter Wolodarski påpekade i en ledare i Dagens Nyheter – från år 2000 har man fyrdubblat försvarsbudgeten. Men han råkar glömma en sak: man minskade efter Sovjetkollapsen sin budget med hela 93 procent och har nu 12 procent av Natos budget.
- ”Samordna och dela”? Ja, kanske det starkaste argumentet. Men glöm inte Natos – än så länge – rekommendation att medlemmarna ska satsa 2 procent av sin BNP på försvaret. Sverige satsar idag 1,1–1,2 procent. Men självklart spelar scenariot en roll. Idag tror fortfarande ingen på ett isolerat anfall på Sverige. Vad man siktar på är ju att ha en tillräcklig tröskeleffekt och naturligtvis att i fredstid både ha förmågan att upptäcka och avvärja kränkningar av territoriet. Det kan vi klara själva.
- ”Ingen hjälper oss”? Ja, hmm. Gotland som landningsplats kanske är mest hotat, för den som kontrollerar Gotland har stora utsikter att kontrollera Östersjön. Buffert för inte minst Petersburg. Om nu Ryssland visar intresse därav, så är det rimligt att vi själva har en viss förmåga där. Men är det någon som tror att Nato i ett sådant läge skulle vänta på inbjudningskortet för att engagera sig?
Men först: De anti-Nato-argument man inte pratar om:
- Kärnvapnen? Nato är en kärnvapenallians.
- Turkiet? Ett Nato-land som använder vapnen mot sin egen befolkning
- Egen röst i världen? Viktigt att kunna bedriva en egen utrikes- och säkerhetspolitik anpassad till våra behov och våra värderingar.
- Eget beslut om deltagande i militära operationer? Det är Sveriges riksdag som efter mandat i FN ska fatta de beslut som riskerar att svenska män och kvinnor skadas eller stupar i militära operationer.
Vad bör göras?
Hur få mera ”Bang for the Buck?”
Det finns mönster som går igen även på de mest skilda nivåer. Som kommunstyrelseordförande var min ambition att vi skulle prata mycket mer om de då 450 miljonerna vi hade i vår budget och som bevisligen fanns, istället för de 4-5 miljonerna som alltid saknades och som alltså inte fanns. Och, kan man tillägga, som alltid på något närmast magiskt sätt betydde skillnaden mellan elände och motsatsen.
Nu diskuteras ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut och buden haglar i luften: Sex miljarder? Tio? Sjutton? Betydligt mindre intresse ägnas åt de 45 miljarder som försvarsbudgeten utgörs av idag. Mig synes det gåtfullt hur stor skillnaden verkar vara i kostnadseffektivitet mellan Sverige och Finland. Med stigande förundran har jag iakttagit ointresset av att studera detta fenomen – den mycket hårda kritiken från riksrevisionsverket och den närmast extrema detaljstyrningen som Försvarsmakten är utsatt för. Månne här kan finnas ett samband mellan dessa fenomen?
Finlands försvarsbudget jämfört med Sveriges är ganska proportionell mot befolkningen. Sverige har 1,8 gånger Finlands befolkning och också 1,8 gånger Finlands försvarsbudget – 45 jämfört med 25 miljarder kronor.
Men sedan spretar det rejält. Finland kan i fred ställa upp nära 50 procent fler soldater och mobiliserat nära 500 procent (!) fler. Detta trots att i Sveriges siffra ingår även den stora andel befattningar som är vakanta.
Visserligen har Finland inga ubåtar jämfört med Sveriges 4 och bara 62 procent av vårt stridsflyg. Men å andra sidan har Finland nästan dubbelt så många stridsvagnar och 27 (!) gånger fler artilleripjäser, medan antalet ytstridsfartyg i stort sett balanserar mellan de två länderna.
När det gäller skolresultat översvämmas vi av jämförelser med Finland, trots ländernas olikheter. Men när det gäller försvaret blir reaktionen att det inte är någon idé att söka jämföra, vi är så fundamentalt olika varandra. Verkligen? Kan man hitta ett enda land på denna jord som det skulle vara bättre att jämföra sig med än Finland, med gemensam historia och gemensamma traditioner – två alliansfria grannar i Norden i samma härad vad gäller storlek och yta? Bristen på intresse måste nog närmast katalogiseras som det teologerna kallar de obotfärdigas förhinder.
I många stycken lämnar Riksrevisionen en allvarlig kritik i sin rapport angående mål, resultat och styrning av försvaret. Sammanfattningsvis: för mycket detaljstyrning, för lite strategisk styrning och av försvarsmakten upplevd informell styrning. Regeringen vidgår de flesta brister i sitt svar, men allt ska – utan närmare analys av orsakerna – bli bättre i och med nästa inriktningsbeslut. Detta att Försvarsmakten enligt Riksrevisionen är den mest detaljstyrda myndigheten kommenteras dock inte.
Utifrån mina erfarenheter är det just där problemets lösning kanske finns. Där man detaljstyr tom på kompaninivå (150 man till Gotland!) så försummas den strategiska styrningen och den informella ökar. Men allvarligast är effekterna på den professionella organisationen. Få saker är så förlamande och hämmande för kreativiteten som att inte få använda sina professionella kunskaper för att innanför givna regler och ramar lösa de uppgifter som är förelagda. Målet måste väl vara att politiken pekar ut vad organisationens uppgift är samt, efter en förtroendefull dialog med verksamheten, vilka resurser som står till förfogande, och professionen reder ut hur uppgiften innanför de givna ramarna ska lösas.
Jag vill ju inte på något sätt förstöra den glada auktionsstämning som rått i försvarsdebatten, men vill ändå stillsamt påpeka att innan man är säker på att de första 42 miljarderna används så effektivt som möjligt, kan det vara vanskligt att veta storleken på behoven av ytterligare miljarder. Någon däremot?
Och så värnplikten!
Vänsterpartiets farhågor om yrkesarmén har tyvärr besannats. Vi har därför även detta riksdagsår föreslagit att återinföra någon form av värnplikt. Vi anser att regeringen skyndsamt bör utreda hur ett värnpliktsförsvar kan införas och när detta kan ske. Det yrkesförsvar som Sverige nu bygger upp medför enligt min mening högre personalkostnader, vilket i sin tur riskerar att tränga ut annan viktig verksamhet inom försvars- och säkerhetsområdet. Erfarenheter från bland annat Nederländerna visar att ett system som bygger på heltidsanställda yrkessoldater är sårbart. Både för frågan om hur Försvarsmaktens personalförsörjning ska klaras i framtiden och hur den folkliga förankringen kan stärkas vill Vänsterpartiet därför se en grundlig utredning av frågan. Ett litet fönster öppnas för detta i försvarsuppgörelsen där Danmarks och Norges blandmodeller ska studeras.
Mycket mer finns att säga om alla de dyra och för Sveriges försvar tveksamma militära samarbeten och stridsgrupper vi deltar i, liksom värdlandsavtalet, men det, som Kipling sade, får bli en annan historia.
Anmärkning. – Författaren är riksdagsman (V) och ledamot av riksdagens försvarsutskott. Under åren 1998–2014 var han kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Fagersta. Den ovanstående texten utgör anteckningar inför ett anförande som Stig Henriksson höll i Nynäshamn den 14 april 2015.