Förra riksdagsledamoten, nedrustningsambassadören, medlemmen av Europaparlamentet med mera Maj Britt Theorin höll ett tal vid de så kallade Fredssamtalen i Degerfors den 14 augusti i år. Vi återger det här nedan.
Den svenska alliansfriheten har varit en framgångsrik svensk politik sen flera hundra år. Genom en skicklig utrikespolitik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. Den politiken gäller ännu enligt regeringsförklaringen. Sverige skall inte gå in i Nato. Men hur mycket är detta uttalande värt när vi bakvägen förs djupare in i Nato.
Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medlingsinitiativ och göra vår röst hörd. Under många år var Sverige med ett massivt stöd av tredje världens länder en stormakt när det gäller fred och nedrustning. Alliansfrihet gav oss också fördelen att stå utanför kapprustningen av inte minst kärnvapen.
Frågan om medlemskap i Nato har blivit aktuell bland annat efter att ÖB vintern 2014 meddelat att vi bara kunde försvara oss en vecka mot ett militärt angrepp och genom alltfler bindningar till Nato i olika avtal.
När ÖB talade om bara en veckas försvar var det uppenbart för att göra oss oroliga för Ryssland. Men vad har gett Sveriges fred i nästan 200 år?
De 200 åren motsvarar över 10 000 veckor. Hur många av dessa veckor skulle Sverige ha kunnat försvara sig militärt mot stormakterna i vår närhet? Mer än en vecka? Mot dåvarande stormakten Ryssland, därefter mot Preussen, sen mot Tyskland, därefter mot Sovjet och sedan Ryssland igen? Kärnvapenmakten Ryssland. Två världskrig bara under 1900-talet. Ändå fred i Sverige.
Freden berodde uppenbart inte på det militära försvarets styrka utan på den neutralitet och alliansfrihet som dåtidens politiker i handling slog vakt om! Den alliansfrihet som nu ser ut att överges bit för bit.
I en serie avtal har vi knutits närmre Nato. Först 1995 i Partnerskap för fred. I mars 2011 förklarade Natos dåvarande generalsekreterare, när han var i Stockholm för att be om svensk militär hjälp till kriget i Libyen, att om Sverige bara lämnade in en formell ansökan att bli medlem så kommer den att beviljas inom 48 timmar.
Det stämmer väl med vad forskarna på Försvarshögskolan redan tidigare deklarerat. Skälet till svensk närvaro i Afghanistan var varken att skydda kvinnorna från talibanerna, att demokrati skall införas eller knarket bekämpas, hur rimliga dessa skäl än är. Skälet var att Sverige skall visa upp sin kapacitet och vilja att ingå i Nato.
Hur var det med Sveriges deltagande i Libyen? Med salvelsefull röst talade man om att Sverige inte kunde säga nej när FN kallar. Det kan vi visst och har gjort tidigare. Vi kan bestämma när och hur vi vill medverka. Om vi vill bygga skolor, sjukhus och satsa humanitära insatser hade det varit möjligt. Och Håkan Juholt sa först nej men när kända socialdemokrater (Urban Ahlin och Jan Eliasson) angrep honom för den ståndpunkten ändrade han sig och medgav att svenskt flyg fick lov att spana och ingenting annat.
Man framför allt var det inte FN utan Nato som bad Sverige delta. Det var Natos generalsekreterare som bad om stridsflygplan och piloter till kriget i Libyen, inte FN. Det var Nato som i en särskild resolution fick rätt att upprätthålla flygförbud över Libyen. Nöjde man sig med att upprätthålla flygförbud? Nej. Fem tunga medlemmar av FN:s säker-hetsråds femton medlemmar avstod från att rösta på resolutionen: Brasilien, Kina, Ryssland, Tyskland och Indien. Inga oviktiga länder.
Sverige hade mycket väl kunnat säga nej till Nato som de flesta länderna gjorde, bland andraTyskland och Finland. Men det var inte bara militärerna och SAAB som genast var villiga att skicka JAS-plan utan också politikerna över en kam, som stridsvilliga små pojkar. Var fanns sans och förnuft?
Visst är det bra att Khadaffi är borta, men konsekvenserna har blivit förödande för landet, som nu befinner sig i total upplösning och kaos. Är det verkligen FN:s uppgift eller Natos att militärt gå in i varje land med diktatur och störta diktatorn? Av FN:s 193 länder är bara 120 demokratier.
Sommaren 2013 togs ytterligare ett steg när man beslöt att delta i Natos snabbinsatsstyrka. Sverige deltog då med 7–8 stabsofficerare när Nato övade sitt kollektiva försvar under den första övningen i Östersjöområdet.
I november 2013 beslutades om svenskt deltagande i RPF (Responde Force Pool), där svenska plan öronmärks för Nato, och att Sverige under tre år ska bidra med åtta stridsberedda Gripenplan och piloter med 30 dygns beredskap. I augusti 2014 kortas den tiden till 48 tim-mar enligt en ny Readiness Action Plan.
Så trappas det hela upp. 2014 öronmärkte Sverige till RPF 8 Gripenplan med markpersonal, cirka 120 personer, och ett minröjningsfartyg, 2015 8 Gripenplan med markpersonal och ett kompani från amfibieregementet, 2016 8 Gripenplan med markpersonal och en lätt mekaniserad skyttebataljon och så vidare.
Ett formellt beslut skall tas om värdlandsavtalet av riksdagen 2016 om hur avtalet skall regleras juridiskt och skattemässigt. Men värdlands-avtalet är inte en fråga om juridik utan politik.
Den 27 juni 2014 beslöt den borgerliga regeringen att inleda avtalsförhandlingar om detaljerna i eventuell stationering av Nato-trupper på svensk mark under krig, övningar eller kriser och i slutet av augusti 2014 – två veckor före valet – fattade den utgående regeringen ett formellt beslut om avtalet. Natos vapen, inklusive kärnvapen, skulle därmed kunna stationeras på svensk mark och då automatiskt bli ett mål för ryska kärnvapen. Att påstå att avtalen med Nato bygger på frivillighet och att Sverige i varje enskilt fall kan säga nej till viss medverkan är inte seriöst med tanke på den omfattande utbyggnad som måste ske för att Sverige ska kunna ta emot Natoförband, lagra krigsmaterial och delta i alltmer gemensamma militära övningar. Vet politikerna egentligen vad de har gått med på?
De viktigaste avtalen har aviserats i semestertider och av Försvarsdepartementet, alltså inte av UD som har huvudansvaret för säkerhets-politiken. Enligt Dagens Nyheter den 15 juli i år (under semestrarna) ska nu värdlandsavtalet kompletteras med en rad hittills okända lagförslag, som skall gälla även i kriser och vid krig, bland annat för att ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet”. Detta ligger skrämmande nära ett artikel 5-åtagande, alltså det grundläggande skälet mot ett svenskt Nato-medlemskap. Nytt är att även högkvarter från Nato ska kunna sändas hit. Enligt min mening försvårar eller till och med motverkar den utrikespolitik som regeringen säger sig föra.
För att bedöma Rysslands agerande bör vi påminna oss att Nato ensidigt utlovade Jeltsin 1997 (och tidigare Gorbatjov) en mycket försiktig utländsk närvaro i de länder som gränsar till Ryssland och som önskade bli medlemmar i Nato. Denna återhållsamhet ändrades efterhand markant. En fortsatt expansion av Nato i ryskt närområde har knappast en lugnande eller dämpande inverkan på Rysslands ledning. Detta är en viktig faktor i diskussionen om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap.
Det är uppenbart att en allt starkare Natointegration av Sverige kom-mer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet och göra den svenska alliansfrihet som gynnat oss väl under lång tid inte längre trovärdig för Ryssland.
Nato ägnar sig numera åt krishantering och där deltar Sverige redan. Steget till fullt medlemskap skulle därför bli ”odramatiskt” är ett argument. Men det finns en omständighet som man håller tyst om – Natos kärnvapen! Vår aktiva politik för kärnvapennedrustning skulle skrotas.
Natos kärnvapenpolitik är oförändrad även sedan tonvikten läggs på krishantering. De amerikanska strategiska kärnvapnen är den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig med en doktrin om ”first use” av kärnvapen, i strid med Sveriges inställning att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att aldrig använda kärnvapen först och aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.
Ökar Sveriges säkerhet om vi går med i en kärnvapenallians?
Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Vår grundsyn har varit att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det. Särskilt utsatta är stater som tillåter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legitima mål för kärnvapenangrepp! Denna grundsyn har påverkat Sveriges ställningstaganden i en rad kärnvapenfrågor.
Den aktiva anti-kärnvapenpolitik som Sverige förde, och som gav oss ett massivt stöd och trovärdighet under många år i Förenta Nationerna, är inte möjlig att föra vid ett svenskt medlemskap i Nato.
Vad får det för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till Nato genom ett så kallat värdlandsavtal? Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i utformandet av alliansens kärnvapen-politik. Det sker i NPG (Nuclear Planning Group). Där diskuteras kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering. En utgångspunkt för NPG är att de egna kärnvapnen förhindrar krig och därmed är bra för den egna säkerheten. Sverige hävdar att det förhåller sig tvärtom. Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang?
Enligt NPT-avtalet får kärnvapenmakter inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som annan. Användning av kärnvapen kan bara beordras av kärnvapenmakterna. Med andra ord: gärna utplacering av kärnvapen på svensk mark men beslut om användning av dem har inte Sverige med att göra.
Det viktigaste globala fördraget när det gäller kärnvapennedrustning är NPT. Sverige har hävdat att en utplacering av kärnvapen till andra länder är oförenlig med NPT:s artikel1. Men kärnvapnen finns i kärnvapenfria stater och kan avfyras därifrån. Därmed utgår ett kärnvapenhot från dessa stater. USA har förklarat sig oförhindrad att använda kärnvapen mot varje angripare som USA menar är allierad med en kärnvapenmakt. Hur skall Sverige agera när frågan om utplacering av kärnvapen på vårt territorium eller i vårt närområde kommer upp?
Det finns inte inskrivet ett nej till utplacering av kärnvapen i Sverige i värdlandsavtalet. Avtalet gäller vid såväl övningar, kriser som krig.
Sveriges riksdag svarade 1995 den internationella domstolen i Haag ”att den svenska riksdagen anser att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell lag”, något domstolen senare fastslog. En förkrossande majoritet i riksdagen stod bakom beslutet, endast Moderaterna var emot. Hur mycket är det beslutet värt vid ett medlemskap i Nato, där hot om kärnvapen eller användning av dem ingår i Natos strategi?
Som Nato-medlem blir vi ”associerade” med världens största kärnvapenmakt och därmed legitimt mål för en annan kärnvapenmakt. Ger det Sverige större säkerhet?
Några avgörande frågor borde ställas i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Hur värnas Sveriges fred bäst? Blir vi säkrare med svenskt Nato-medlemskap? Vad är kostnaderna med Nato-medlemskap såväl ekonomiskt som politiskt? De ekonomiska kostnaderna blir i det närmaste fördubblade, det vill säga 70-80 miljarder kronor varje år, men framför allt blir det ett obetalbart pris för förlorat politiskt förtroende såväl internationellt som regionalt.
Sveriges politik när det gäller kärnvapen är oförenlig med Natos Det handlar inte om att ta ett ”odramatiskt” steg utan om att överge den kärnvapenpolitik som Sverige utformade på 1950- och 60-talet och den alliansfria politik som hållit oss utanför krig i 200 år.
Sverige blir inte säkrare med ett Nato-medlemskap. Tvärtom. Sverige bör återgå till den framgångsrika politiken om gemensam säkerhet. Säkerhet kan inte uppnås på någon annat lands bekostnad utan måste sökas gemensamt genom en uthållig och genomtänkt politik, baserad på diplomati, förhandlingar, internationell och ekonomisk politik och inte på gevärskulor och kärnvapen.
Sveriges uppgift måste vara att lösa konflikter – inte att utkämpa dem.
Säg nej till Nato-medlemskap i handling!
Maj Britt Theorin var tidigare Sveriges nedrustningsambassadör