Regeringens utredare Annika Nordgren Christensen har nu lagt fram betänkandet ”En robust personalförsörjning av det militära försvaret”, SOU 2016:63. Det bekräftar våra farhågor.
I enlighet med regeringens direktiv handlar det inte om ett återinförande av allmän värnplikt utan om en komplettering av yrkesförsvaret med ett mindre antal pliktuttagna. Endast några tusen ur varje årskull på 100 000 unga kvinnor och män att tas ut för plikttjänstgöring. Mönstringen kan komma att omfatta cirka 10 000 personer årligen, det slutliga urvalet endast 3 000 som får genomgå militär grundutbildning.
Utredningens uppdrag var heller aldrig att komma med förslag till ett folkförankrat försvar av hela territoriet. Vad som föreslås är en uppstagning av ett yrkesförsvar som har kollapsat men som ändå fortsättningsvis till sin huvuddel ska bestå av kontraktsanställd personal. Förslagen syftar till att fylla besvärande luckor med personer som rekryteras efter mönstring – det är svårt att se att de kommer att bestå av annat än frivilliga.
Det betyder att försvarsmakten även framgent kommer att betraktas som det särintresse den gjordes till under Fredrik Reinfeldts regering, inte som en medborgerlig angelägenhet – skräddarsytt för internationella insatser utanför Sveriges gränser, inte avsett för eller anpassat till försvar av fosterlandet.
Betecknande är att utredaren sneglat på exemplen Norge och Danmark som har ett yrkesförsvar med komplettering av ett antal pliktuttagna. Men dessa båda länder har lämnat ambitionen att vidmakthålla ett försvar av det egna territoriet. Istället har de fått en krigsmakt som är strömlinjeformad för Natos behov av insatsstyrkor.
Snarare än att gå mot ett folkförankrat territorialförsvar vill regeringen och dess utredare lappa på det skröpliga yrkesförsvaret som aldrig kommer att kunna bli ett folkförsvar. Det är som att hjälpa en halt hund över en stätta. Att tala om återinförd värnplikt i detta sammanhang blir en rent Orwellsk eufemism.
Försvarsminister Peter Hultqvist har deklarerat att yrkessoldater ska utgöra ryggraden i den svenska armén även efter en reformering enligt Nordgren Christensens recept. Så blir det nog också, men detta är alldeles oacceptabelt. Vi har behov av ett försvar med massverkan, och vi kan inte lämna ut detta på entreprenad till särskilt villiga.
Alla ska vara skyldiga att försvara sitt land. Det är ett moraliskt imperativ. Kampen för allmän värnplikt, understödd av en bred folkmajoritet, måste trappas upp.
Utgivarna