Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023, Allvarstid, presenterades den 19 juni.
I regeringens direktiv står det att erfarenheter från Rysslands anfallskrig mot Ukraina skall ägnas särskild uppmärksamhet. Utifrån detta skall beredningen bedöma konsekvenser för försvars- och säkerhetspolitiken och då bland annat följderna av ett Nato-medlemskap.
Beredningen skriver att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att den ”antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex”. De hot man räknar upp är otillbörlig informationspåverkan, desinformation med mera.
Slutsatsen blir att Sverige försvaras bäst inom Nato och att svensk försvarspolitik skall utformas för att hantera hot från Ryssland.
Försvarsberedningen beskriver omfattande åtaganden för Sverige vid ett Nato-medlemskap: att kunna sätta in trupp i en rad länder i närområdet och vidare i en vidsträckt region från Arktis till södra Östersjön. Svenska värnpliktiga skall kunna kommenderas till insatser utanför landets gränser.
Omvärlden
Rysslands aggressiva agerande och brott mot folkrätten innebär att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och övriga Europa försämrats kraftigt jämfört med bedömningarna i förra rapporten, Värnkraft, 2019.
Trots kriget i Ukraina har Ryssland aviserat en militär ambitionshöjning i Sveriges närområde med en kraftig ökning av antalet förband i området kring Karelen och Kolahalvön.
Även Kina berörs, och svensk säkerhetspolitik bör i större utsträckning än tidigare anpassas ”för att möta Kinas maktanspråk och ambition att genom politiska, ekonomiska och militära maktmedel påverka såväl enskilda stater som den regelbaserade världsordningen”.
Men beredningen bedömer att Kina inte utgör något direkt militärt hot mot Sverige; dock hävdar man att Kina bedriver säkerhetshotande verksamhet i Sverige.
Beredningen framhäver USA:s betydelse för oss och för Nato som en hörnsten för Europas säkerhet som ”vilar på USA:s samlade konventionella försvarsförmåga och den nukleära vedergällningsförmågan”. Likväl finns en nykter och delvis varnande syn på USA som allt oftare börjar komma fram i Europa:
”USA:s strategiska fokus på Kina väntas ha en direkt inverkan på europeisk och svensk säkerhet, med utgångspunkt i ett minskat amerikanskt engagemang i Europa vilket skulle innebära ett större europeiskt ansvar för den egna säkerheten.”
Och:
”Sverige och andra europeiska länder kan i ökande utsträckning komma att hamna i situationer där Kina respektive USA kommer förvänta sig att vi tar ställning i konflikter mellan dem inom en rad politikområden.”
Nato och Sveriges medlemskap
Vid ett Nato-medlemskap förutser Försvarsberedningen att svenskt och finskt territorium ”blir en del av alliansens samlade försvarslösning”.
Sverige skall enligt Försvarsberedningen vid Nato-medlemskap ha en huvuduppgift att delta i försvaret av Nordeuropa och för detta behöver Sverige:
”stärka förmågan att uppträda med större förband utanför svenskt territorium främst i grannländerna, vara en integrerad del i Natos marina planering för Östersjön, Västerhavet och i tillämpliga delar Nordatlanten samt avseende gemensamt och integrerat luft- och robotförsvar.”
Svenskt territorium kommer då också att tjäna som uppmarschområde för Nato-insatser i grannländer:
”Strategiskt viktiga områden i Sverige kommer att kunna nyttjas för försvaret av andra allierades territorium.”
”Sverige förväntas kunna upplåta territorium, bland annat genom att utgöra ett uppmarsch- och basområde för allierade mark-, sjö- och flygstridskrafter samt tillhandahålla försörjnings- och transiteringsområden för allierades styrkor.”
”Transportvägarna genom Sverige blir också centrala för övriga allierade i försvaret av de östra medlemsländerna.”
Det handlar inte bara om Baltikum som vanligen brukar nämnas utan om ett vidsträckt område:
”Natos strategiska och operativa djup ökar och knyter Arktis, Nordatlanten och Östersjön tätare samman, ur ett strategiskt och operativt perspektiv.”
Mer precist pekar Försvarsberedningen på enskilda länder och regioner där Sverige skall ta ett särskilt ansvar. Det gäller både att säkra USA:s transportleder och försvaret av stater runt Östersjön:
”Nordkalotten, Nordatlanten och Östersjöinloppen utgör viktiga områden i försvaret av transportleder till och från Nordamerika. Svenskt territorium får därmed stor betydelse för alliansens möjligheter att försvara Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Försvaret av Polen, Tyskland och Danmark underlättas.”
Utan att man säger det explicit är budskapet att Sverige kan komma att dras in i kärnvapenmakternas kapprustning och spänningshöjning i Arktis. Med svenskt Nato-medlemskap kommer ”alliansen närmare Rysslands strategiskt viktiga basområde på Kolahalvön, Rysslands strategiska ubåtar, samt Rysslands näst största stad Sankt Petersburg”.
Utifrån den överväldigande hotbild som målas upp inledningsvis i rapporten förväntar man sig att Försvarsberedningen skall markera tydligt behovet av ett svenskt territorialförsvar för hela landet. Av detta finns mycket lite i rapporten.
Man proklamerar en ny portalparagraf för svenskt försvar vilken förtjänar allt stöd:
”Sverige har ett överordnat, vitalt nationellt säkerhetsintresse. Det är att hävda vårt lands självständighet, suveränitet och territoriella integritet. Vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”.
Men sedan kommer vaga skrivningar som:
”Försvarsberedningen anser att det ligger i Sveriges intresse att ha ett trovärdigt försvar som i ett regionalt perspektiv kan hantera kriser även som komplement till Nato.”
Försvarssamarbetsavtal med USA
Rapporten radar upp behovet av försvarspolitiska multilaterala och bilaterala samarbetsavtal med andra länder. Av dessa är avtalet med Finland naturligtvis viktigt, men främst är det ett kommande avtal, Defence Cooperation Agreement (DCA)med USA, som Försvarsberedningen lyfter fram. Här handlar det om förberedelser för amerikanska styrkors placering på svensk mark. Om det i slutändan blir fråga om permanenta baser, som nyligen förhandlandes fram mellan USA och Norge, eller enbart förhandslagring av materiel är oklart även om man i rapporten talar om förhandslagring:
”Det rör sig bland annat om frågor om amerikansk militär personals rättsliga status, tillgång till baseringsområden, förhandslagring av materiel, skatter och tullar”.
DCA-avtal ligger utanför Nato och avspeglar i första hand USA:s önskan om att kunna agera självständigt utan att tyngas av konsensusregler i Nato. Samtidigt visar småstater som ingår sådana avtal att de inte litar på att Nato kommer till hjälp vid kris och krig utan vill ha mer direkta överenskommelser med USA.
I rapporten uttrycks detta på följande vis:
”Avtalet kommer att skapa förutsättningar för amerikanskt militärt stöd om säkerhetsläget så kräver och får därmed stor betydelse för Sveriges säkerhet.”
Territorialförsvar inte prioriterat
Försvarsberedningen har inte nu och inte heller i sina tidigare rapporter förespråkat ett svenskt territorialförsvar av hela landet.
Fortfarande är armén ställd på undantag med bara en och halv brigad och för överskådlig framtid endast ytterligare två.
Sverige är långt ifrån att ha ett folkförsvar. Värnplikten är endas ett komplement till det dominerande yrkesförsvaret. Värnpliktiga skall, om Försvarsberedningen får som den vill, kunna kommenderas till insatser utanför landets gränser, vilket vi kommenterat tidigare på den här sajten.
Försvarsberedningen har inte dragit de självklara slutsatserna om behovet av eget territorialförsvar, trots att man tydligt förstått det av erfarenheterna från kriget i Ukraina:
”Kriget understryker markdomänens avgörande betydelse för stridsförloppet. Tillgången till stora förbandsvolymer har visat sig vara en kvalitet i sig. Att utöva uthållig kontroll över markdomänen kan endast åstadkommas genom närvaro av tillräckligt stora förbandsvolymer. Stridernas intensitet har krävt att manöverkrigföring med mekaniserade förband kompletterats med fältarbeten. Massiv eldkraft, främst i form av artilleri, har spelat en stor roll på slagfältet vilket motiverat fältarbeten för ökat skydd.”
Men Försvarsberedningen sätter sin tillit till militärt stöd främst från USA och markerar sin villighet att låta främmande styrkor använda territoriet som uppmarschområde med påföljande risker att vi kan bli förstahandsmål vid krig.
Om beredningen menat allvar med att vi nu lever i en ”allvarstid” skulle den ha krävt ett territorialförsvar för hela landet.
Det måste bli en uppgift för en vaken svensk försvarsopinion att driva på för ett nationellt försvar baserat på allmän värnplikt.
Några försvarsgarantier finns inte, och det är ett faktum som kvarstår även vid ett svenskt Nato-medlemskap. Ytterst kommer USA:s intresse att vara styrande för om några militära insatser skall göras för andra länder.
Vi återger här utdrag ur de två reservationer som finns till rapporten:
Hanna Gunnarsson (V):
Det är otvivelaktigt att USA har en särställning inom Nato. Organisationen bygger på USA:s militära kapacitet och andra länder förväntas i praktiken agera i enlighet med USA:s intressen. Det är bekymmersamt, inte minst med anledning av att USA återkommande agerat i strid med folkrätten. Vi anser att ett Natomedlemskap kan leda till ökade risker för Sverige och att Sverige blir en del av de krig och konflikter som Natoländer är involverade i. Därmed äventyras Sveriges trygghet mer genom Natomedlemskap än genom fortsatt nationellt självbestämmande. Vänsterpartiet kritiserar framför allt det faktum att Natomedlemskapet kan resultera i utländska baser på svensk mark och risken för kärnvapen på svenskt territorium, då ett medlemskap i Nato innebär ett åtagande till organisationens kärnvapendoktrin. Sverige ska aldrig vara med och planera, förbereda eller öva på att använda kärnvapen. För att tydliggöra denna linje bör Sverige stifta en lag mot kärnvapen på svenskt territorium i såväl freds- som krigstid, i likhet med Finland, Litauen och Spanien, och utropa sig som en kärnvapenfri zon. Att Sverige fortfarande inte ratificerat FN:s konvention mot kärnvapen efter påtryckningar från just Nato är allvarligt.
Emma Berginer (MP):
Enligt beredningen så omfattas det vitala säkerhetsintresset dock enbart av “vårt lands självständighet, suveränitet och territoriella integritet”. Det menar vi är ett för snävt perspektiv. Klimatförändringarna kräver handling. Miljöpartiet anser att klimatpolitiken måste bli mer ambitiös på nationell nivå, och att klimat-, energi- och säkerhetspolitiken måste rikta in sig på att minska vårt beroende av fossil energi. Detta har en direkt påverkan på Sveriges säkerhet här och nu, och i framtiden…
Vi anser att det bästa för Sverige är att bibehålla vår frihet att välja våra samarbetspartner när det gäller försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Därför valde vi att rösta nej till ett svenskt medlemskap i Nato…
Vi är oroade över att Sveriges viktiga arbete för nedrustning av kärnvapen kommer att försvåras när Sverige är medlem i en allians som ytterst vilar på kärnvapenavskräckning.