Min barndom och min ungdom var en tid av nationell väckelse. I den koloniala världen tog det nationella uppvaknandet tog fart och fullbordades. Befrielserörelserna blev våra uppväxtårs hjältar. Imperierna – de brittiska, franska, holländska, portugisiska – rämnade. Nya nationalstater etablerades, ofta med socialismen som ledstjärna.
1800-talets nationalism hade varit borgerskapets. Den riktades mot dynastierna: de Habsburgska, Romanovska, Osmanska, också mot småfurstendömen och påvestaten. Förkämparna i denna nationskamp var ofta liberaler. I de nya nationalstaterna skulle undersåtligheten försvinna och medborgarsamhällen slå rot. Paradoxalt nog blev den borgerliga världens kollaps i första världskriget födelsestunden för en mängd nya nationalstater.
Men allt detta var i huvudsak europeiska fenomen. Nationellt självbestämmande förbehölls västerlänningar. De gamla imperiemakterna Frankrike och Storbritannien tog på sig att upprätthålla en ojämlik världsordning. Det skulle som bekant kräva ännu ett storkrig, innan den koloniala frigörelsen blev verklighet. FN-systemet – en organisation av jämbördiga stater – påskyndade utvecklingen.
Nationalismen har ett dubbelt ansikte. 1800-talsnationalismen fick svårt att hantera problemen med nationella minoriteter och med grann- och gränskonflikter. Klassmotsättningarna blev ofta skarpare i en nationell kontext, i synnerhet där stora delar av befolkningen förvägrades demokratiska rättigheter. Om också första världskriget i grunden var ett imperialistiskt omfördelningskrig – där den unga tyska makten ville ha mer av kakan – är det osannolikt, att det skulle ha utbrutit eller blivit så utdraget, om inte nationella lidelser och vrångbilder hade kunnat mobiliseras genom masspropaganda.
Också det sena 1900-talets frigörelser har inte sällan stannat halvvägs eller råkat in i återvändsgränder. Religiös universalism, stam- och klanstrukturer, neokoloniala bindningar har på många håll verkat utvecklingsdämpande och kunnat leda till humanitära katastrofer: inbördeskrig, svält, massakrer, militära interventioner. FN-stadgans principer har inte alltid iakttagits. De främsta syndarna är dock stormakter av olika slag. Och militäralliansernas epok är ännu inte förbi. Fiendebilder kolporteras i parti och minut. Sanktionsregimer skapar lydstater, koalitioner av villiga.
Talar jag om bakslag? Ja, kanske – man får se till de individuella fallen. Men jag tror, att pendelrörelser är en bättre metafor. Tiden har sin gång, vad vi kan göra är att se till att urverket fungerar. Ruckar man för mycket på mekanismen, kommer det mesta i olag. Full harmoni är nog inte att förvänta, men det är orimligt, att man ska behöva justera balansen hela tiden och leva i ständig spänning och ovisshet. Det tar krafter från viktigare saker, från att bygga upp och befästa fredliga och fungerande samhällsordningar. Det skulle kort sagt vara ett orationellt beteende.
Nationalism kan vara en uppbyggande kraft. Den bör vila på stolthet, inte på ressentiment. Hur förnuftigare är det inte att svälja en oförrätt än att utsätta sig för gängkriminalitet? Sådan insikt borde gälla inte bara i lokalsamfunden utan också i det internationella umgänget. Detta är raka motsatsen till idealism. Det är beprövad erfarenhet. Det är bland annat därför som avskräckning är ett så dåligt koncept. Skräck leder till oförutsägbarhet. Skräck leder till att systemen knakar och att förväntningar kommer på skam.
Nationskampen är ingen färdig process. Ingen kan veta, hur den slutar. Det är förstås också lönlöst att beklaga de former, den har tagit sig hittills. Vad vi har lärt oss av historien är, att vissa metoder – som urskillningslös terror – är kontraproduktiva. Vad vi borde lära oss mer om är, hur lyckade nationsbyggen ser ut – det vill säga vad positivt som har skett efter frigörelserna eller katastroferna. Personligen skulle jag vilja veta mycket mer om vad som har hänt i Vietnam, efter de förödande krigen och under återuppbyggnaden.