Vad är en säkerhetsrisk? Vi kan för enkelhetens skulle säga: en person, en institution eller en organisation som bedöms vara en fara för rikets säkerhet och därmed fortbestånd. Det behöver inte vara någon som medvetet går främmande makt till handa. Agerandet i sig kan vara ett riskbeteende, på rent objektiv grund. Motivet bör inte vara avgörande, vare sig förmildrande eller försvårande. Det kanske inte finns något motiv alls, i alla fall inget uppgivet. Motivet kan rentav vara att främja säkerheten.
Det har funnits misstankar om att ett lands högsta ledning har konspirerat med främmande makt och att högsta chefen för säkerhetstjänsten har varit en läcka, en mullvad (jfr flera fall i Storbritannien!). Det har då rört sig om misstänkt samarbete med en fientligt sinnad makt, men också lösmynthet och meddelsamhet gentemot en vänskapligt sinnad kan vara förenade med risker. I storpolitiken händer att vänner och fiender byter plats. Förtroende kan slå över i misstro.
Det bästa för ett land är att skapa och upprätthålla förtroende hos såväl vän som fiende, partner som motparter, och att inte utså tvivel om att man går bakom ryggen på någon. Det kan i konkreta fall finnas ett behov av att köpa upplysningar eller byta upplysningar med varandra. Men om sådana samarbeten blir reguljära, slentrian- eller vanemässiga, äventyras landets goda rykte. Det samma gäller när säkerhetsorganen i oträngt mål spionerar på landets egna medborgare.
Ett krav på korrekthet skulle man kunna kalla detta. Tjänstvillighet å andra sidan kan rubba tilltron till landets myndigheter, liksom en överdriven intern kontroll (exempel åtgärder riktade mot den fria pressen och det fria föreningslivet och nu senast i Sverige: allmän säkerhetsklassning av samtliga värnpliktiga i krigsorganisationen. ) Det kan i bägge fallen leda till att landets styrelse uppfattas som mindre legitim. Det finns exempel på länder som har beträtt bägge dessa vägar samtidigt – en kombination av vankelmod eller modfälldhet och repression, eller åtminstone förluster i medborgerlighet. Därifrån är det sedan svårt att ta sig med bibehållet anseende.
Naturligtvis kan faran med säkerhetsrisker överdrivas. En misstänksamhetens kultur kan etableras och angiveri sättas i system. Vårt land har inte varit obekant med sådana fasoner. Medborgare har kommit i kläm. Med tiden kan en hysteri av detta slag få något makabert och samtidigt löjeväckande över sig. Det är inte rimligt att man i ett gott samhälle ska spana efter fiender överallt. Personer med uppfattningar som avviker från gängse officiella måste inte vara fjärrstyrda. (Lika litet kan en minister eller en hög ämbetsman vara automatiskt ”rentvådda”; i Sverige har i sin tid förekommit påstådda ”säkerhetsskandaler” inom den centrala statsförvaltningen – se även, för Norges del, problem inom själva den militära underrättelsetjänsten.
Det största hotet mot vår säkerhet ligger emellertid i valet av politik – om vårt utrikespolitiska (och militära) agerande drar på oss hot som vi annars rimligen hade varit förskonade från. Det är betänkligt att det perspektivet nästan helt saknas i den offentliga debatten. Svenska trupper i utlandsmissioner gör oss förvisso utsatta, även om de uppgivna avsikterna skulle vara alltigenom godhjärtade. Här är en generell försiktighetsprincip tillrådlig.