Dagens Nyheters fingertoppskänsliga politiska kommentator Ewa Stenberg har noterat (13/1) ett retoriskt systemskifte på utrikesdepartementet, sedan Ann Linde tog över där. Utifrån en närläsning av Lindes framträdande på Folk och Försvars årliga Sälenkonferens – ett jippo för russofober och Nato-vänner – konstaterar hon att markeringar mot svenskt Nato-medlemskap inte längre hörs, när Sveriges utrikesminister tar till orda. Inte heller FN:s roll i världspolitiken framhävdes särskilt av Linde. Hon har inte Wallströms förmåga att tala klarspråk, anser Stenberg och noterar:
”Regeringen har ännu inte uttalat sig om det var rätt av USA att skicka en drönare som dödade bland andra den iranske generalen Qassem Soleimani på väg från en flygplats i Irak. Linde kallade det för ett attentat och ville inte bedöma om det var i självförsvar och förenligt med folkrätten.”
Samtidigt behåller Sverige sin militära trupp i Irak – i strid mot folkrätten.
Det är exempel på svårartad hållningslöshet – för samtidigt förbehåller sig Sverige att utpeka andra länders handlingar som illegala, när de är det. Sådant obalanserat tal undergräver respekten för vår stats- och utrikesledning. Den sprider i onödan en ängslan om vad som faktiskt gäller. Denna ängslan förstärks av ett uppenbarligen samordnat utspel av chefen för socialdemokratiska Tankesmedjan Tiden, Daniel Färm. ”Det är möjligt, men långt ifrån säkert, att militär alliansfrihet är det som bäst gynnar våra intressen framöver.” Något Nato-medlemskap förespråkar han ej, snarare ett ökat militärt samarbete inom ramen för EU, en gemensam ”försvarskapacitet i bred bemärkelse”.
Denna vändning mot EU som huvudpartner rimmar väl med vad Ann Linde har sagt i Sälen: ”EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattform, och vi behöver föra mer av den för att EU ska vara en tyngre aktör inom utrikes- och säkerhetspolitiken.” Alliansfriheten är här inte längre något som är primärt skyddsvärt, än mindre ett fundament för vårt uppträdande i den internationella politiken och styrande för vår handlingsfrihet. Står ett EU-försvar med svenskt deltagande för dörren?
Detta är illavarslande. När Nato-entusiasmen på sina håll har svalnat, byter ledande företrädare för socialdemokratin språkbruk och gör oss alla osäkra. Försöker man smussla undan partikongressens starka uppslutning kring alliansfriheten och Sveriges roll som FN-systemets trognaste försvarare?