Vi har tidigare på sajten uppmärksammat USA:s försvarsminister mellan 2006 och 2011, Robert M. Gates, som i sina memoarer Duty. Memoirs of a Secretary at War (Alfred A. Knopf 2014) bland annat skildrar hur han, vicepresident Joe Biden med flera var emot en intervention i Libyen . Nu har även president Barak Obamas siste försvarsminister Ash Carter tagit till orda i bokform.
I över 35 år arbetade Ash Carter i USA:s försvarsdepartement, senast alltså som försvarsminister för president Obama, och är nu verksam vid Harvarduniversitetet. Carters bok heter Inside the Five-sided Box. Lessons from a Lifetime of Leadership in the Pentagon (Dutton 2019, 480 sidor). Den femsidiga “boxen” avser Pentagongbyggnaden i Washington.
Boken inleds med en beskrivning av försvarsdepartementet, som har en budget lika stor som Sveriges bruttonationalprodukt, 700 miljarder USD, och 26 000 anställda inklusive de som finns på 800 baser i 80 länder. Carter lär oss veta att under det andra världskriget gick 41 procent av USA:s bruttonationalprodukt till militären, för att under det kalla kriget sjunka till 9 procent. Något förvånande, kanske, är att president Obamas begäran om ökade anslag till militären fick bakslag av en republikansk kongress, och att de största minskningarna av försvarsanslagen har skett under republikanskt styre, något många inte är medvetna om, enligt Carter: ”[A] counterintuitive fact you can use to win a bar bet.”
Carter lyfter fram alla krig som inte har inträffat, tack vare USA:s avskräckande militära kapacitet. Men i stället för att redogöra för krig, som faktiskt har inträffat, kommer en lång och delvis intressant utläggning om olika, delvis korrupta, vapenupphandlingar. Det tycks dock som om Carter fick korruptionen att delvis avta: att amerikanska Boeing vann en upphandlingstävling före europeiska Airbus och en ukrainsk firma, behöver inte innebära diskriminering (detta var före Trumps ”America First”). Genom att Carter under en längre tid var Pentagons ”acquistion czar”, det vill säga chef för anskaffningen av militär utrustning och militära system, handlar delar av boken om detta, varför den torde vara till nytta för chefer i stora organisationer. Säkert har den svenska försvarsmakten en hel del att lära av Carter.
Vad gäller faktiska krig nämner Carter hur han och Obama i det närmaste lyckades förgöra IS (Trump hade bara att avsluta det hela) och vad gäller Afghanistan fick han Obama att öka truppnärvaron där, trots att Obama tidigare hade lovat en reducering.
Ash Carter är i grunden en naturvetare. Han kallas av Googles grundare, Eric Schmidt, “one of the great technologists of our time”, och mycket i boken handlar om teknologi och innovationer. Men den är samtidigt en berättelse om USA:s militär och hur den fungerar; den “provides critical management lessons, told through his unique perspective working at the highest levels of government for nearly four decades”, framhåller Christine Lagarde, direktör för Internationella valutafonden.
I boken får vi inblickar i hur Nato fungerar. “Any decision by NATO to take military action requires agreement by the heads of the state of all the allied countries, now twenty-nine in number. […] However, national governments reserve the right to issue what they call ‘caveats’ which limit what they will allow their forces to do”. Det senare är “annoyance to the commandor”, som alltid är en amerikan (s. 190 f).
Intressant är hur man efter kalla krigets slut, då USA plötsligt saknade en huvudfiende, fick skapa en ny strategi om två samtidiga krig, för att undvika att den amerikanska militären inte skulle halveras i storlek. Den strategin kom Carter och Obama så småningom att ändra på.
Ash Carter var inledningsvis en av Pentagons främsta experter på kärnvapen och delar av boken tar upp just hur man framgångsrikt lyckades begränsa dessa. Till exempel kunde man, efter Sovjetunionens upplösning, genom avtal oskadliggöra alla kärnvapen i Ukraina.
I boken förmedlas ingen positiv bild av vare sig Vladimir Putin eller Donald Trump. På sidan 273 kritiseras Ryssland för att ha brutit mot bland annat FN-stadgan genom sitt agerande i Georgien och Ukraina, men inget nämns om det otal gånger då USA självt har brutit mot samma stadga. Denna dubbelmoral återfinns på senare tid i många memoarer av höga ämbetsmän och militärer från USA.
I Vita huset hade utarbetats ett Rysslandstrategi-dokument, som innehöll slutsatsen att Ryssland inte var ett “’existential threat’ to the United States”, något Ash Carter hade accepterat. I boken verkar han dock vilja ändra på den formuleringen (s. 274).