Igår rapporterades att ordningen är på väg tillbaka. Under 2018 kommer 4 000 unga män och kvinnor genomföra värnplikt. Årets kull bygger på 6 000 som kallades till mönstring. Inför 2019 avser man skapa ett större underlag och kallar 11 000, alltså nästan dubbelt så många till mönstring. Det är mycket bra. Än går det lätt att selektera de som förstår och vill. Antalet värnpliktiga blir dock samma för de två första åren, helt enligt plan.
Men till nästnästa år, 2020, stiger siffran även vad gäller värnpliktiga till 5 000 och vi passerar då Danmarks storlek – eller inte, ifall de danska beslutsfattarna hinner komma överens i diskussionen att fördubbla antalet värnpliktiga som då skulle hamna kring 8 400 per år!
Jämför vi oss med våra andra nordiska grannar har vi en bit kvar redan idag. I Norge talar man stadigt om det årliga behovet av 8 000 medan Finland utbildar ca 27 000.
Vi är på rätt väg och det tar tid att återuppbygga värnplikten, som olyckligt (för att uttrycka sig milt) sattes vilande i runt åtta år. Sverige, med sin stora yta, kust och luftrum, har förr haft betydande siffror och med lite tur fortsätter det här att växa. Behovet finns som bekant.
Norges, och möjligen Danmarks, nivåer om ca 8 000 soldater varje år är vårt första mål som vi beräknar nå 2022. Vårt första mål säger vi, men det finns ingen släppt fortsättning efter 2022, bara förhoppningar. De är dock inte helt grundlösa om det bara kan vinna gillande och skäliga anslag hos kommande riksdag och regering(-ar). Tittar vi bakåt i relativt modern tid hade Sverige år 2005, 9 225 värnpliktiga. Backar vi ytterligare till 2000 fanns 16 978 och 1995 var siffran inte mindre än 36 903. Läs artikel