Inte ens Finland och Sverige tillsammans skulle på egen hand kunna ”avskaffa” Ålands speciella folkrättsliga ställning.
Det har ibland föreslagits av olika röster att Finland skulle kunna ”avskaffa” eller ”avveckla” Ålands demilitarisering. Hur kunde Finland göra i så fall? Vad säger den internationella rätten?
Ålands demilitarisering och neutralisering är förankrad genom flera internationella avtal snarare än genom finländsk lagstiftning. Det äldsta avtalet bifogades till fredsavtalet i Paris 1856 i slutet av Krimkriget. Det är Storbritannien, Ryssland och Frankrike som är parter och avtalet anses fortsatt gällande. Den stora utvidgningen av Ålands särställning skedde 1921. Konventionen om demilitariseringen och neutraliseringen av öarna var en del av överenskommelsen mellan Sverige och Finland inom Nationernas förbund. Avtalet utvidgade demilitariseringen genom neutralisering. Denna konvention gav Finland inte enbart åtaganden utan även speciella rättigheter som möjliggör upprätthållandet av den demilitariserade zonen. Konventionen från 1921 är trefaldigt förankrad: genom den finsk-svenska överenskommelsen, genom beslut av en internationell organisation och genom parternas ratificeringar. Tio stater förhandlade fram denna konvention.
Är konventionen från 1921 föråldrad och obrukbar? Det finns en rad exempel på när konventionen bekräftats i modern tid. FN:s generalsekreterare behåller fortsatt konventionen bland tusentals internationellt gällande avtal. Tillsammans med Sverige använde Finland 1982 konventionen som grund för reglerna om Ålands hav i samband med ratificeringen av FN:s havsrättskonvention. […]
De flesta folkrättsexperter anser att Ålands särställning numera är sedvanerätt, det vill säga en bindande regel befäst genom långvarig praktisk tillämpning. En sådan regel gäller för alla stater och kan åsidosättas endast genom att den ersätts av en annan regel som accepteras av omvärlden. Läs artikel