Den berömde amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer talade förra månaden på ett möte i Australien under rubriken Will Ukraine and now Israel derail the pivot to contain China? Mearsheimer var bekymrad och han sparade inte på krutet när han fick tillfälle att upprepa några av sina nuvarande favoritteser:
USA:s politik att utvidga Nato österut var en katastrof. USA är nu indraget i ett fullmaktskrig med Ryssland, som ingendera sidan har råd att förlora; ett krig utan något slut i sikte; och ett krig med det enda säkra utfallet att Ukraina kommer att förstöras. Det var ett ”massivt misstag” av USA att 2008 försöka slussa Ukraina in i Nato. Kriget har dessutom drivit Ryssland in i armarna på Kina.
Det verkliga hotet mot USA är, enligt Mearsheimer, Kina. Men vad som de facto har hänt är att USA har förlorat fokus. Landet har låtit sig ledas in i kriget i Ukraina. Det håller nu på att låta sig ledas in i ett krig mellan Hamas och Israel och USA. USA saknar därmed förmåga att vända sig helt i riktning mot Asien. Det är enligt Mearsheimer ett stort misstag.
Världen har inte längre USA som ensam hegemon. Världen är multipolär. Enligt Mearsheimer har den tre ”great powers”, nämligen USA, Kina och Ryssland.
Ja, amerikanska statsvetare mal på med sina analyser av världen ur egna säkerhetspolitiska perspektiv och konstruktioner. De har sina traditioner och skolor som lätt förgrenar sig. Ofta blir dock slutsatserna vid dagens slut tämligen likartade. Stormaktsperspektivet dominerar, och när det verkligen gäller har det ”nationella intresset” en tendens att slå igenom.
Mindre stater gör sig i dessa sammanhang knappast besvär. I den mån de finns med i övervägandena är det närmast som statister. Intresset för folkrätt och FN är i dessa kretsar genomgående ljumt. Men det finns naturligtvis amerikanska statsvetare som det ibland är värt att lyssna till.
Om man i dagsläget generaliserar och söker efter en trend i dessa tänkares föreställningsvärldar så handlar den nog alltmer om ett ”möjligt”, ”sannolikt” eller ”oundvikligt” kommande krig – ekonomiskt, ideologiskt och militärt – mot Kina. Det är ju bland annat Mearsheimer generella inriktning. Exakt var han står i den frågan är dock inte särskilt intressant. Av större intresse är att Xi och Biden av allt att döma kommer att genomföra ett nytt toppmöte inom kort.
Hur kriget i Ukraina ska hanteras i detta sammanhang råder det knappast enighet om. Vissa framhåller i likhet med Mearsheimer att det tär för mycket på USA:s resurser, som behövs bättre på annat håll, i sydostlig riktning, samtidigt som det helt i onödan drivit Ryssland i Kinas famn. Andra lutar nog mer åt att det är säkrast att med hjälp av Ukraina som redskap försöka köra Ryssland i botten så långt det bara går så att USA på ett bra tag framöver inte ska ha mycket att frukta från det hållet i form av ett tvåfrontskrig mot både Ryssland och Kina. Även det tillkommande kriget mellan Hamas och Israel ger i det sammanhanget anledning till skiftande bedömningar, men där ”realister” som Mearsheimer ser det som en avledning från huvuduppgiften att gå emot Kina.
Mearsheimer skrev tillsammans med professor Stephen Walt boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, som kom ut 2007. Det kan finnas anledning att läsa om den nu. Även andra böcker av Mearsheimer är läsvärda. Dennes föreläsning 2015, Why the Ukraine is the West´s fault, lades ut på webben och fick en enormt stor spridning.
En ny bok som Mearsheimer skrivit tillsammans med en annan professor börjar med ett exempel som slår an tonen och frågeställningarna. I korthet alltså enligt introduktionen till boken:
Många i väst uppfattade att president Putins beslut att invadera Ukraina inte var en rationell handling utan ologisk och självförstörande. Rationella ledare startar krig bara om de sannolikt kommer att segra. Det här var ett krig som Putin var dömd att förlora.
Andra kritiker hävdade att Putin var irrationell eftersom han bröt mot grundläggande internationella normer. Det handlade inte om självförsvar, som är ett acceptabelt skäl att inleda krig, utan om ett erövringskrig.
Men författarna till boken How states think (Yale University Press 2023), professorerna John Mearsheimer och Sebastian Rosato (M&R), är av annan uppfattning och de vill förklara detta i sin bok om The Rationality of Forreign Policy:
Rysslands beslut att invadera Ukraina var enligt författarna ”rationellt”. Hur kan man komma fram till en så märklig och motbjudande slutsats? Som man lätt kan misstänka kräver det att författarna laborerar rejält med begreppen.
För det första kan man, enligt M&R, inte jämställa rationalitet med framgång och irrationalitet med misslyckande. Rationalitet handlar egentligen inte om utfallet. Rationella aktörer misslyckas ofta med att uppnå sina mål, men inte på grund av dåraktigt tänkande utan på grund av faktorer de varken kan förutse eller kontrollera. Likaså är det enligt författarna felaktigt att jämställa rationalitet med moralism. Det är också ett misstag. Ty rationell politik kan bryta mot allmänt accepterade uppförandekoder och till och med vara ”mördande” orättvis.
Nå, vad är i så fall ”rationalitet” enligt internationell politik? Enligt författarna tycks det handla om att göra världen begriplig, det vill säga att lista ut hur det hela fungerar och varför, i syfte att bestämma hur man ska uppnå vissa mål. Och rationella beslutsfattare är drivna av teori. De har trovärdiga teorier, det vill säga logiska förklaringar baserade på realistiska antaganden och understödda av väsentlig bevisning, om hur det internationella systemet fungerar. De utnyttjar dessa trovärdiga teorier för att förstå sin belägenhet och avgöra hur man bäst ska navigera sig fram i den.
Vidare är det så, enligt M&R, att rationella stater för samman de synsätt som kretsen av framstående beslutsfattare i tongivande kretsar företräder genom en reflekterande beslutsprocess som präglas av robust och oinskränkt debatt.
Efter detta avstamp med nyckelord som rationellt beslut, trovärdig teori och övervägd och nyckelpersoner inkluderande beslutsprocess återgår författarna till fallet Ukraina.
Slutsatsen blir att Rysslands beslut att invadera Ukraina var rationellt. Hur kan det nu komma sig?
Författarna menar att de ryska beslutsfattarna förlitade sig på en trovärdig teori. De säger sig vara medvetna om alla invändningar mot den ståndpunkten, till exempel att Putin skulle ha varit inställd på att skapa ett stort ryskt imperium.
Men enligt författarna är det ett faktum att Putin och hans rådgivare tänkte i banor av direkt maktbalansteori och såg västs ansträngningar att göra Ukraina till ett bålverk vid Rysslands gräns som ett existentiellt hot som inte kunde tillåtas att stå kvar. Putin hade utvecklat denna position i flera tal om en ”red line” som hade korsats. Det var enligt Putins synsätt ett krig i ”självförsvar”, ett ”preventivt” krig inriktat på att förhindra ett ogynnsamt skifte i maktbalansen.
USA och dess allierade var inte villiga att gå Ryssland till mötes när det gällde den ryska oron för den egna säkerheten. Putin valde då enligt författarna krigets väg.
Detta beslut var i enlighet med författarnas beslutsschema anser de. Det var inte ett beslut av Putin ensam utan resultatet av en övervägd process med flera tunga spelare inblandade.
Jag begränsar mig till att följa författarna direkt i spåren så långt. I boken ”fördjupas” sedan ett flertal av de temata som introduceras i inledningen, bland annat: vad är ett rationellt beslut i dessa sammanhang; vilka krav måste ställas på en trovärdig teori för att den ska leva upp till kravet på rationalitet; och när har det varit fråga en rimligt bred och förankrad beslutsprocess som ger stöd för att beslutet blir rationellt.
Författarna utvecklar i boken sin rationalitetsmodell och försöker bygga under den med olika skissade exempel. Läsaren får bland annat veta att Hitler-Tysklands angrepp på Sovjetunionen var en följd av ett rationellt beslut enligt författarnas beslutsschema. Likaså var Stalins avvaktande hållning inför det förväntade tyska angreppet rationell.
Summariskt spelas här sedan i skisser även bland annat Grisbukten, Koreakriget och annat upp för att ”bevisa” hur det förhåller sig enligt författarnas modell.
Jag får inte ut mycket av boken. Den känns krystad, men är stundtals rätt rolig att läsa. Vad mynnar den egentligen ut i?
Att stater ska sträva efter att använda sig av författarnas beslutsschema så att stater inte i onödan misstolkar andra staters benägenhet för ”rationella beslut” i mycket farliga lägen.
Det kan väl en stat mycket väl försöka göra men det är den nog inte så mycket behjälpt av.
Ty detta av författarna rekommenderade beslutsschema är stormaktspräglat, och synnerligen oklart, glidande, haltande och fyllt av hål.
I vart fall för svensk del kan man i princip lägga boken åt sidan. Vi är en småstat som inte omfattas av de perspektiv som är bestämmande för bokens grundläggande syn. Vi kan inte påverka dessa internationella maktförhållanden nämnvärt. Vi har att värdera detta ur vårt eget begränsade och nationella perspektiv.
Vi må alltså så långt vi bar förmår utstaka en egen väg. Men den kommer av allt att döma att bli utsatt för alltmer hårt tryck från krafter som vi själva bjudit in, dels Nato, dels USA.
För vår del befinner oss i ett mycket kinkigt läge. Det kännetecknas och präglas särskilt av två frågor, dels medlemskapet i Nato och dess konsekvenser, dels det långgående Defence Cooperation Agreement (DCA), som nu är under slutförhandling med USA, och dess följder.
En omläggning av den svenska säkerhetspolitiska strategin stundar. Utom tvivel förhåller det sig så. Men inget hindrar att vi inom dessa pressande ramar gör det svenska självbestämmandet till en kardinalfråga för vad som bäst tjänar vår säkerhet i varje läge, varje fråga.
Härvidlag får vi ta stöd av alla de som vill bygga det svenska försvaret på allmän värnplikt och folkförsvar för att säkra största möjliga värnkraft och självbestämmande.