När president Joe Biden härförleden intervjuades av George Stephanopoulos, ABC News, förklarade han att han inte bara valkampanjade, ”but I’m running the world”.
Detta ger anledning att reflektera över begreppet den regelbaserade världsordningen, som USA torgför och som tagit sig in i svenska säkerhetspolitiska dokument under senare tid. I försvarsberedningens rapport Allvarstid (Ds 2023:19) används uttrycket i positiv bemärkelse 55 gånger.
Eftersom begreppet tydligen är centralt för de dominerande säkerhetspolitiska kretsarna, inställer sig frågan hur det ska tolkas? Innebär det att man ställer sig bakom att USA:s president ska styra världen? Och om detta är fallet, av vilka regler följer det i så fall? Och om det inte följer av några regler, är då förklaringen den att det handlar om en viss ”ordning” i världen som innebär att USA:s president rent faktiskt kan styra världen och driva igenom USA:s intressen? Den regelbaserade världsordningen skulle i så fall primärt handla om maktpositioner baserade på ekonomisk, finansiell, teknisk, ideologisk och annan styrka, som de facto gör det möjligt för USA:s president att kontrollera världen?
Men om det förhåller sig på det sättet så upplöses väl begreppet den regelbaserade världsordningen, eftersom det lär bli omöjligt att belägga att det finns en regel som går ut på att USA:s president ska styra världen och lika svårt att visa att det är detta som är den gällande ordningen?
För att få perspektiv läser jag om det sedermera publicerade föredrag som den skarpsinnige tyske professorn Carl Schmitt höll 1932 om Den moderna imperialismens folkrättsliga former. Föredraget var riktat mot den amerikanska imperialismen. Schmitt såg den framför allt som en ekonomisk imperialism, men en intensiv och expansionistisk sådan.
Schmitt framhåller att det ingår i varje utvidgning av makt att den frambringar ett bestämt behov av rättfärdigande. Den behöver en legitimitetsprincip, ett helt förråd av rättsliga begrepp och formler, av talesätt, av slagord, som inte bara är ideologiska förklädnader och inte bara tjänar propagandistiska mål.
Den från början defensiva men sedermera alltmer expansionistiska och aggressiva Monroedoktrinen utgjorde en sådan princip. Att samla likasinnade stater bakom en regelbaserad världsordning utgör ett samtida exempel på en dylik legitimationsprincip.
Schmitt var överväldigad av den makt som strålade ut från USA. Han beundrade den motvilligt och skulle nog gärna ha sett att en sådan maktposition istället tillkom Tyskland. Men det finns en del kyliga iakttagelser i föredraget som är värda att hålla i minnet:
”…och åter igen visar sig den stora överlägsenheten, de häpnadsväckande framgångarna för Förenta staterna däri, att man låter betjäna sig av allmänna, öppet stående begrepp… En sådan elasticitet, en sådan förmåga, att operera med breda begrepp och tvinga jordens folk att respektera dem, är ett fenomen av världshistorisk betydelse. Hos varje avgörande begrepp handlar det om, vem som tolkar, definierar och använder det; vem som genom de konkreta avgörandena säger vad som är fred, avrustning, intervention, offentlig ordning och säkerhet. Det är en av de viktigaste uppvisningarna i mänsklighetens rättsliga och intellektuella liv överhuvudtaget, att den som har sann makt också förmår bestämma om begrepp och ord. Caesar dominus et supra grammaticam: kejsaren är herre även över grammatiken. Imperialismen skaffar sig sina egna begrepp, och en falsk normativism och formalism leder bara dithän, att till slut vet ingen vad som är krig och vad som är fred… Det är ett uttryck för äkta, politisk makt när ett stort folk utifrån sig självt bestämmer andra folks talesätt och till och med tänkesätt, vokabulär, terminologi och begrepp.”
Det ligger onekligen en del i detta som alltjämt är relevant. Men det är ensidigt och krampaktigt. En sådan makt som Schmitt talar om är aldrig enarådande och den möter alltid motstånd.
Översatt till idag, så är USA alltjämt en mycket stark kraft på den internationella arenan. Vissa påstår att den makten nått sin kulmen, men sådana besvärjelser har torgförts av radikaler och andra under decennier. Oavsett vilken syn man har på USA:s inbyggda svagheter, betydande risktaganden och tämligen långgående tänjningar av gränserna för den egna kapaciteten, så har landet hur som helst en sällsynt förmåga att frambringa och sprida välavvägd ideologi i form av legitimitetsprinciper, som gynnar det egna nationella intresset och ibland framstår som fördelaktiga även för andra stater.
Detta gäller dock framför allt i väst. Men acceptansen är även här långt ifrån homogen; USA:s ledarskap är föremål för ifrågasättanden och tvivel.
Utanför väst är bilden mer splittrad. Men den globala södern markerar att den inte lättvindigt går i stormakters band. En organisation som den alliansfria rörelsen med 120 medlemsstater markerar sin självständighet. Nu senast när den samlades i januari i år uttalade den sitt stöd för en ”world order based on the UN Charter and international law.” Och sammanslutningen G77-staterna som har än fler medlemmar ställde sig vid samma tidpunkt bakom ”a world order” som respekterar ”the purposes and principles of the Charter of the United Nations and international law.” Grunden för världsordningen är alltså enligt dessa två organisationer, som omfattar en överväldigande majoritet av väldens folk, FN-stadgan och internationell rätt. De står bakom denna gällande, internationella lagliga ordning. Där finns det inte något utrymme för oidentifierade eller vaga ”regler”, som inte är förankrade i världssamfundets breda majoriteter.
Många krafter gör sig gällande i dessa ideologiska och rättsliga debatter och stridigheter. Det handlar om bevarandet eller ifrågasättandet av det bästa i status quo, det vill säga FN-stadgan och den internationella rätten. Under ytan sker faktiska förskjutningar i maktpositioner, alliansbildningar och ren styrka och frågan är vilka konsekvenser sådana faktorer kommer att få.
Läget är turbulent och kampen om inflytande och intressesfärer driver fram över hela världen. Skeendet återspeglas i debatterna och besluten i FN:s säkerhetsråd, liksom i generalförsamlingens överläggningar och resolutioner. Men dessa återspeglingar av den faktiska utvecklingen är ofullständiga.
Det ryska aggressionskriget mot Ukraina har slagit mot den internationella rätten. En stormakt som Ryssland, som är medlem av säkerhetsrådet, har flagrant brutit mot våldsförbudet och samtidigt utnyttjat sitt veto i rådet mot varje sanktion. Många stater finner med rätta detta vara upprörande, ja, minst lika upprörande som när USA drev sitt folkrättsstridiga aggressionskrig mot Irak.
Ryssland försökte initialt torgföra kriget mot Ukraina som en ”special operation”. Men det slog bara tillbaka. USA:s anfallskrig mot Irak marknadsfördes som ett krig mot terrorism och massförstörelsevapen. Också detta slog tillbaka. Kränkningarna av FN-stadgan tillbakavisades konsekvent i båda fallen.
Jag återkommer så till begreppet den regelbaserade världsordningen; denna elastiska legitimationsprincip, som skapar begreppsförvirring i internationella relationer. Jag koncentrerar mig här på Försvarsberedningens redan omnämnda rapport Allvarstid, i vilken uttrycket som nämnts förekommer ymnigt och särskilt med udden riktad mot Kina. Där hittar vi dock ett försök till definition:
”Den regelbaserade världsordningen vilar på folkrätten inklusive FN- stadgan och utgörs av regler och principer som definierar gränserna för vad som utgör legitimt och acceptabelt uppträdande mellan stater. FN, EU, Europarådet, Nato, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC) är exempel på institutioner som bidrar till att upprätthålla den regelbaserade världsordningen.”
Här vilar den regelbaserade världsordningen på folkrätten inklusive FN-stadgan. Det är ett viktigt tydliggörande. Men hur pass allvarligt menat är det?
Att hänvisa till vad som är ”legitimt” uppträdande stater emellan leder fel. Legitimt är något annat än vad internationell lag föreskriver (det är ett mer eller mindre godtyckligt omdöme om något som oftast stormakter påstår vara berättigat). Ordet legitimt har gång på gång brukats som ett slagord för att berättiga aggression i strid mot FN-stadgans våldsförbud. Så utnyttjades ordet bland annat som försvar för Natos folkrättsstridiga bombningar av Jugoslavien.
Nato nämns av försvarsberedningen som en organisation som bidrar till att upprätthålla den regelbaserade världsordningen. Om med det avses en ordning som vilar på FN-stadgan så är det inte korrekt. Bombningarna i Jugoslavien har redan nämnts. Och väst aggressionskrig mot Libyen samordnades av Nato och blev helt i strid mot det begränsade FN-mandat som förelåg ett krig för ”regim change” eller som Jens Stoltenberg uppriktigt förklarade i sin bok Min historie (Gyldendal 2016): ”Vi snakket i realiteten om en militær inngripen på opprørernes side.” Men det var USA som avgjorde att det kriget kom till stånd och fick den karaktär det faktiskt fick.
Försvarsberedningen framhåller USA som den ledande kraften i att forma de regler och institutioner som den regelbaserade världsordningen består av. Det är i viss mening sant men en sanning med modifikation. Det råder emellertid ingen tvekan om att USA:s ledarskap under förra århundradet i att forma FN och utmejsla FN-stadgan var en insats av unikt fredsbefrämjande slag. Tyvärr stannade det dock inte där. Det visade sig att FN-stadgans portalbestämmelse, som innebär att ensidigt våld mot andra stater är förbjudet, och i strid mot den lag mot krig som stadgan utgör, saknade den elasticitet, och det manöverutrymme som en stormakt som USA ansåg sig ha behov av. USA har försökt att gå runt stadgan, men oftast utan att kunna skyla sig. Rysslands ”special operation” i Ukraina har från första början framstått som det uppenbara folkrättsbrott det hela tiden varit fråga om.
Försvarsberedningen påstår att Kina förhåller sig till och agerar inom ramen för det folkrättsliga regelverket men relativiserar centrala begrepp och är selektiv i sin implementering av folkrättsligt bindande regler. Vad som avses konkretiseras inte av beredningen. Men det torde inte innebära någon nyhet att stormakter som USA, Kina, Indien, Ryssland och andra driver egna uppfattningar i hithörande frågor. Värt att notera är möjligen att beredningen anser att Kina agerar inom ramen för det folkrättsliga regelverket. Det är nog på det hela taget korrekt. Sedan kan man fördjupa sig i de komplicerade frågeställningar som har att göra med rättigheterna i den Sydkinesiska sjön och vilka slutsatser som därav kan dras.
I regeringens skrivelse den 4 juli i år om en Nationell säkerhetsstrategi (2023/24:163) anges utan närmare belägg:
”Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.”
Att Kina utgör ett hot mot Sverige är ett uppseendeväckande och ogrundat påstående. Det verkar som om statsledningen i Sverige lyhört försöker snappa upp den senaste konfrontatoriska indikationen från Washington och göra den till sin innan danskarna hunnit före.
För Sveriges del finns ingen annan väg än att i likhet med en överväldigande majoritet av världens stater hålla fast vid FN-stadgan och den internationella rätten, vars kärna är en lag mot krig.
Om Monroedoktrinen har vi skrivit tidigare:
Läs om intervjun med Joe Biden här:
Biden: Like the nation, I am indispensable too , responsiblestatecraft.org – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Försvarsberedningens rapport Allvarstid finns att läsa här:
Allvarstid. Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023. (regeringen.se)
Carl Schmitts föredrag är publicerat i ett samlingsverk som alltjämt finns att köpa i en utgåva 2014 från förlaget Duncker&Humblot:
Positionen und Begriffe – im kampf mit Weimar – Genf – Versailles 1923 – 1939.