Jonny Lindfors tillträde som arméchef i juni 2023. Han har utbildats vid US Army War College. Som så många andra svenska militärer har han tjänstgjort i Afghanistan och Kosovo.
Lindfors driver nu linjen att Sverige försvaras bäst utomlands och att landet får finna sig i att inte mycket blir kvar till det egna nationella försvaret. Denna uppseendeväckande ståndpunkt har han torgfört ett bra tag nu utan att möta nämnvärda invändningar. Det är dock inte en linje som han har konstruerat själv, även om han tämligen hederligt tydliggjort dess implikationer skarpare än andra. Det är en linje som rimmar rätt väl med tankegångarna hos det dominerande försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget, vilka tankegångar nu senast kom till uttryck i propositionen om totalförsvaret.
I botten på denna politik ligger en bristande tilltro till att vi förmår något själva och att vi försiktigt kan manövrera oss fram i en nog så kinkig terräng med hyggligt bevarad självbestämmanderätt. Den politik som för närvarande dominerar går ut på att i hög grad foga sig efter framför allt USA:s intentioner och att inom Nato gå längre än andra medlemmar för att bli ”bäst i klassen”.
Vi går här kronologiskt igenom ett antal artiklar och uttalanden av Lindfors för att se om det finns en linje i hans tänkande.
Artikeln The Arctic is definitely heating up — in more ways than one publicerades 12 oktober 2018 på sajten Warroom innan Lindfors tillträdde som arméchef:
“In the ongoing competition between the United States, Russia, and China, smaller nations such as Norway, Sweden, and Finland are treated like tokens on a geographical gameboard. They are forced to react to their security context, in order to influence their situations in their nations’ best interests.”
Detta är ingen dålig utgångspunkt. Sveriges nationella intresse bör diktera politiken. Sedan är det en annan sak att det inte alltid är lätt att internt enas om vad detta innebär. Öppnar man sig för utländskt inflytande, något som numera är mer regel än undantag i vårt land, blir det kinkigare att bevara kärnan i det egna självbestämmandet. Medlemskapet i Nato gör oss mer utsatta. DCA-avtalet med USA öppnar oss för ett inflytande som det nu inte går att överblicka.
Arméchefen Jonny Lindfors med flera skriver på KKRVA.se i en artikel den 20 april 2024 om En armé i behov av förändring:
”I denna nya kontext kommer vårt land, med stor sannolikhet, främst att försvaras utomlands, vilket innebär att stora delar av den svenska armén kommer att lösa sina stridsuppgifter utanför Sveriges gränser. Därutöver kommer Sverige inte heller att strida enskilt utan tillsammans med andra stater som en av flera allierade. Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige. På samma sätt kommer förhoppningsvis en framtida konflikt främst att ske utanför Sverige, vilket också gör den tidigare tillämpningen av ett svenskt totalförsvar mer problematisk.”
Budskapet är tydligt. Armén – den lilla vi har – ska strida utomlands. Inte mycket bli kvar här hemma för försvaret av Sverige. Hemlandet lämnas naket och blir till ett strategiskt, militärt vakuum för andra staters planläggningar.
Vidare anger författarna att vi inte kommer att strida enskilt, bara allierat. Detta är ett ytters märkligt påstående. Ingen annan än Sverige kan enskilt och initialt försvara landet om mot all förmodan ett angrepp skulle ske. Och om vi inte gör det enskilt, lär allierad hjälp inte stå att få.
Författarna menar att Sverige oundvikligen kommer att bli indraget i en stormaktskonflikt. Den slutsatsen följer med viss logik av den valda strategin att stridsinsatserna ska göras i utlandet. Men den strategin är inte en nödvändig eller logisk följd av medlemskapet i Nato. Det är bara en felaktig svensk strategi. Den är farlig för landets säkerhet genom att den utsätter oss för risker i utländska trakter som vi inte har kontroll över eller kan överblicka: incidenter, gränskränkningar, nedskjutningar av främmande flygfarkoster, gråzonsproblematik och andra konflikthärdar och upptrappningar som involverar andra stater vilka driver egna nationella intressen som inte behöver överensstämma med våra. Den strategin är vidare farlig i och med att den negligerar att det lilla försvar vi har behövs helt och fullt här i det egna landet.
Argumentet att vi satsar på stridskrafter i utlandet för att slippa krig i Sverige låter på sitt sätt som smart. Men det är inte hållbart. Om vi med den tänkta strategin oundvikligen kommer att dras in i en stormaktskonflikt i ett läge där Sverige samtidigt kommer att utgöra ett militärt vakuum får man räkna med att en stormakt kommer att ta detta tomrum i anspråk för egna militära dispositioner och att kriget därmed komma hem till oss. Den enda riktiga hållningen kan inte vara någon annan än att behålla stridskrafterna i Sverige för att avskärma oss från ”oundvikliga krig” och koncentrera oss på det egna försvaret.
Arméchefen Jonny Lindfors i ett samtal den 15 oktober 2024 som refereras på den amerikanska militära sajten AUSA:
The Swedish military, he said, is also taking a new approach to defense as an ally rather than an independent player, working to defend the Baltic states more holistically and develop NATO-aligned practices.
Detta lägger inte till mycket men bekräftar att budskapet är detsamma internationellt. Vi ska inte längre vara en ”independent player”.
I en intervju publicerad på Försvarsmakten.se 18 juni 2023 tillfrågades Jonny Lindfors som nytillträdd arméchef om lärdomarna vi kan dra av kriget i Ukraina?
”Krigets karaktär har bara delvis förändrats. Det som avgör är massa, uthållighet, eld och rörelse. Det finns inget nytt eller gammalt krig, bara fler domäner. Och avgörandet kommer alltid att stå på marken, för där bor människorna.”
Denna karakteristik av kriget är rätt träffande. Men dessa lärdomar verkar nu vara bortglömda, åtminstone för svensk del.
I totalförsvarspropositionen som kom i veckan skriver regeringen att svenskt territorium kan komma att besättas:
”Militära operationer mot Sverige kan syfta till att besätta svenskt territorium för ryska militära syften och förneka tillgång till svenskt territorium för Natos samlade motåtgärder. En större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Ett angrepp kan också syfta till att förhindra Sverige att lösa sina uppgifter som allierad.”
Hur kan denna bedömning förenas med den linje som Lindfors i regeringens fotspår utmejslar och som lämnar Sverige närmast värnlöst (all heder dock åt Hemvärnet samt åt de flygstyrkor och marina stridskrafter som eventuellt må bli kvar i landet när armén sänts till utlandet)?
Vi avslutar med intervjun med arméchefen på SVT Nyheter den 14 oktober i år. I utskriften nedan är arméchefens kommentarer kursiverade:
”I en konflikt ser Försvarsmakten framför sig att markstrider skulle kunna ske i Finland och Baltikum.
Det ser jag som en förmån, där vi faktiskt får ta upp försvaret av Sverige längre österut, på någon annans territorium. Förhoppningsvis slipper vi få ett krig på svenskt territorium.
Men det här innebär att stora delar av den svenska armén kommer att flyttas österut.
Det kommer att lämna luckor i norra Sverige, i mitten av Sverige. Stockholm och Gotland kommer fortfarande att vara prioriterade och försvaras. Och västkusten kommer vi självklart också att försvara, eftersom det är en central plats för Sveriges försörjning. Men flyttar man förband från Sverige så uppstår det naturligtvis ett tomrum.
Samtidigt finns det hot mot svenskt territorium.
Man vill spränga broar, man vill påverka lager eller förråd, våra järnvägar, flygplatser, sambandsnoder, elförsörjning och göra livet svårt i Sverige.
För att kunna hantera det här har riksdagens försvarspolitiker föreslagit att en ny slags styrka ska införas: territorialförsvaret, med lite äldre soldater. En liknande styrka, lokalförsvarsförband, fanns tidigare … De här styrkorna ska kunna komplettera Hemvärnet som finns där det bor folk.
I de mer glesbefolkade områdena, dit behöver vi flytta förband och där fyller territorialförsvar en viktig roll.
Men än så länge finns inget beslut om att införa den här nya styrkan. Och trots att det kan uppstå luckor i Sveriges försvar anser Försvarsmakten att Sverige är säkrare i Nato.
Jag känner mig rätt trygg med det svenska försvaret, även om vi alltid kan bli bättre.”
Så långt intervjun som bekräftar den redan redovisade strategiska inriktningen och dess konsekvenser.
Det är inte ofta man hör det sägas öppet att syftet med att skicka svensk trupp utomlands är att ett krig ska utspelas på annan stats territorium för att vi ska slippa få det till oss. Normalt brukar sådana utlandsinsatser legitimeras med att vi förhåller oss ”solidariska” eller är bundna av artikel 5 i Natos stadga, som dock på det hela taget inte förbinder oss till annat än symboliska handlingar. Försvarsminister Pål Jonson har emellertid tidigare varit inne på detta tema utan närmare klarlägganden. Dessa tankegångar är emellertid inte hållbara.
Vad som nu står klart är att Lindfors, i likhet med regeringen, är helt inne på att sätta in den lilla armé vi har för insatser i utlandet och lämna landet mer eller mindre värnlöst. Sverige skulle lätt kunna dras in i andra staters konflikter. Dessa kan vara en följd av mer eller mindre provokativt agerande från endera sidan. Sådana händelser kan bara allt för lätt leda till att vi dras in i krigiska förvecklingar som kommer att utspelas i det egna landet.
Det vi ser här är en ohämmad äventyrspolitik som öppnar oss för stora risker som vi inte borde ta och som knappast kan ge oss något mer säkert i utbyte än en klapp på axeln. Det är en offensivt, militärt inriktad politik som inte gagnar Sverige. Vi gör oss själva till en frontstat utan att vara det. Vi bidrar till att öka spänningarna och att exponera oss själva helt i onödan i stället för att verka för stabilitet och att motverka ytterligare upptrappning av redan skarpa motsättningar. Vi lämnar inget utrymme för diplomati eller traditionell säkerhetspolitik.
Detta är fel väg för Sverige. Medlemskapet i Nato påtvingar oss inte att välja den riktning vi nu är på väg in i.
Intervjun om luckorna återfinns här:
Här är luckorna i försvaret av Sverige | SVT Nyheter