Arméchefen om prioriteringar av försvaret. Vilka prioriteringar tjänar det nationella försvaret bäst!
Arméchefen Karl Engelbrektsson varnar enligt Svenska Dagbladet för att de stora satsningarna på nya vapensystem, främst den nya versionen av Gripen och den mycket avancerade ubåten A26, riskerar att äta upp anslaget för armén. Hans oro är motiverad, men den behöver kvalificeras för att ange en riktig försvarspolitisk linje!
Det är inte första gången sådana på rena vapensystem inriktade prioriteringar har tagit över, och det är ett inbyggt problem så som försvarsbudgeten är upplagd och de försvarspolitiska prioriteringarna är gjorda. Utvecklingen av stora nya vapensystem tenderar alltid att överskrida utlovade leveranstider och budgeterade kostnader. Detta ställer frågan skarpt på sin spets om vad som ska vara kärnan i vårt nationella försvar och ha högsta prioritet.
Anslagen till armén används som en buffert och det visar att regeringen prioriterar system för skalförsvar och sätter markstyrkorna i andra hand. Detta är näppeligen en trovärdig försvarspolitik till stöd för en hållbar och uthållig säkerhetspolitik.
Försvarsanslagens konstruktion är anpassad efter behovet av ett tröskelförsvar och i viss mån av ”behovet” av ett marginellt insatsförsvar, som snarast skulle motsvara vad Nato – om den organisationen fick avgöra saken – skulle vilja ha oss att anpassa oss till.
Nu tvivlar arméchefen till och med på att han kan bemanna ens de två brigader som Sverige planerar att sätta upp.
I Svenska Dagbladets artikel påstås att brigaderna krävs för att kunna ta emot stöd från Nato i enlighet med värdlandsavtalet.
Tydligare än så kan avsaknaden av ett territorialförsvar inte gärna illustreras. Regeringen talar om ett tröskelförsvar, men är inte beredd att ens backa upp det med ett minimum av markstridsstyrkor. Territorialförsvar kräver personal, något som bara kan tillgodoses genom allmän värnplikt. Ett återinförande av den allmänna värnplikten är nödvändigt för att ett genuint nationellt försvar ska komma till stånd.
Skalförsvar som ska vara en ”tröskel” och baseras nästan bara på några dyra vapensystem är feltänkt från början och bygger på den fromma förhoppningen att andra stater ska komma oss till effektiv hjälp.
Vi vill naturligtvis ha allt verksamt bistånd vi kan få från andra stater i en verklig krissituation, politiskt och försvarsmässigt, för att kunna utöva kollektivt självförsvar mot en eventuell angripare, men vi kan självfallet inte fästa tillit till några sådana förhoppningar. Och under alla omständigheter är vi utlämnade till vår egen försvarsförmåga under den initiala perioden som sannolikt blir bestämmande för en väsentlig period av händelseförloppet.