[…] Jag har redan nämnt kontexten, nämligen att de östliga allierades krav på en robust främre försvarslinje efter kriget i Ukraina blivit svårare att avvisa och nu verkar ha stöd hos Natos militära ledning. Det betyder att vi kommer att få ett tryck på oss att bidra substantiellt till alliansens framskjutna närvaro eller framskjutna försvar. Dessa framskjutna förband måste givetvis ha hög tillgänglighet och beredskap, vilket med dagens system kan gå för nivån bataljon men bli rejält krävande för nivån brigad. Dessutom, om Nato till äventyrs skulle acceptera fredstida luckor i den framskjutna försvarslinjen så kommer det i stället att komma skarpa krav på förmåga att ha förstärkningar som snabbt kan föras fram, kanske inom 10 eller maximalt 30 dagar. […]
Dessutom finns här politiskt sprängstoff eftersom Natokravet på hög beredskap och tillgänglighet för insatser i våra grannländer rimligen kommer att kräva ett omtag i personalpolitiken; antingen accepterar man att värnpliktiga kan skickas utomlands med tvång i fred, kris och krig, eller så måste vi ha mycket fler anställda soldater. Läs artikel
Not 3 i artikeln: Skrivande stund verkar det glädjande nog som
om politikerna i försvarsberedningen tagit ställning för att använda värnpliktiga utomlands.
Holmström, Mikael: ”Därför ska svenska värnpliktiga försvara Nato”, Dagens Nyheter, 202306-19.